Runokokous Väinämöisestä*

Missförstå mig inte: jag älskar hettan, suktar mig sjuk efter den nästan varje dag på året, eller lägger ett tungt lock över längtan för att kunna gilla läget med paraply och vinterbyls. Men det är värmen jag vill ha. Och nu när den är här står jag inte ut med den.

Fast det är inte riktigt sant: så sa jag bara för att skapa en effektfull paradox. Att jag inte orkar vistas mitt i den gassande solen är förvisso ett faktum. Men att känna utevärmen dallra in genom vidöppna fönster och dörrar och slingra sig lockelsfullt runt mig som sitter i garanterat melanomfri inomhusskugga och knappt svettas alls är en njutning av stora och svindlande dimensioner. Att sen, i kvällningen (och vi vet alla hur nattpigga sommarkvällningar är), gå ut och vara mänska i angenäm ljumhet, det är vad som sen dröjer sig kvar hos mig genom mörka vintern, det är vad jag ska leva på till nästa års handfull av heta dagar.

Dagtid är det dock som sagt otänkbart att vara ute. Sitta i sval bil är däremot riktigt trevligt, så att fara de elva milen till Sunne mitt på dan var alls ingen pina som det skulle ha varit förr i tiden, ja ni som minns bilar utan luftkonditionering vet ju vad jag menar. Målet för utfärden var Rottneros men tar man den vackraste mc-vägen dit passerar man Munkfors, där Lars Lerins Laxholmen ligger. Det ska jag försöka blogga om senare; idag nöjer jag mig med att berätta att besök avlades – och att man fryser som en hund i tjugo inomhusgrader när man är klädd för tjugonio utomhusgrader.

Efter akvarellsällhet och en bukfylleburgare i ett Sunnegatukök landade vi i Berättarladan i Rottneros lagom för att hinna köpa ett program av långe stilige Lämminkäinen som redan svettades hammarforsar i skinnrock och rutiga byxor. Berättarladan är stor som halva Scandinavium och påstås vara Värmlands största lada under ett tak (den består av flera avdelningar). Hade man sagt Nordens eller jordens största hade jag köpt det med, enär det är mycket svårt att över huvud taget föreställa sig en större lada.

Ett stycke av mastodontbyggnaden innehåller en imponerande permanantutställning av gamla motorcyklar; den har jag självklart sett förut så den var inte aktuell denna gång. Vägg i vägg huserar (och jag använder ordet i en ganska ursprunglig mening, för se här går det vilt till) Västanå teater, som varje år sätter upp en musikteaterföreställning. Årets är Kalevala. "Är Fänrik Stål med i den?" sa Maken när jag föreslog en tur dit. Ungefär på den nivån låg också mina egna kunskaper om Kalevala. Den som kan redogöra för nån enda beståndsdel ur detta epos förutom Väinämöinen och Ilmarinen (utan att googla! abbans!) räcker upp en hand.

Nej, det var väl det jag visste.

Här gavs således tillfälle att fylla i en flagrant kunskapslucka och samtidigt bli underhållen. Annonserna jag sneglat på sen i våras hade sett lockande ut. Och nu bar det alltså iväg.

Den k. läsaren kan andas ut: det blir ingen recension. Nej usch så tradigt. Åk dit istället, det blir en förtrollande helafton för den som kan konsten att låta sig ryckas hän. Den galna historien är liksom Ilmarinens himlavalv sömlöst hopsmidd med suggestiv musik till en skimrande (och i sanningens namn också skränande dånande dunkande) kupol som omsluter alla. Svetten skvätter i lika mått från åskådare skådespelare spelmän och dunsterna blandas till hav av blod och kärlek där storsläggiga skrönor och myter förs framåt av roddarnas rytmiska årtag


vid en eftertanke skulle jag ha kunnat författa detta inlägg på runometer nu när jag fått smak för hur gärna den låter sig lånas till muntlig tradering, men den här kafferasten blev lång nog ändå, och dessutom vill jag väcka mina k. läsares nyfikenhet och ressug. Googla inte på runometer nu! Åk dit och lyssna istället! Stort, det är stort, och mycket, och kraftfullt. Sugs in, släpas med, hisna. Upplev den roligaste djurkoreografi ni nånsin skådat! Och för allt i världen: kolla in Henrietta Wahlberg. Gör det.

*Runosamling om Väinämöinen