art for art's sake

Som så ofta fick jag gå och tågbytesdrälla länge och väl i Hallsberg när ingenting var öppet. Annars finns det några trevliga etablissemang i stan: ett förnämligt konditori, en skojig väskaffär, en ekologiskt orienterad butik där man kan köpa stroopwaffeln åt både sig själv och åt Mentormamman, som var den som först lät mig smaka denna oemotståndliga godsak, och faktiskt mycket mer. Men när allt är stängt och man har fyllt på de farligt sinande vätskeförråden med två iskalla Pucko? Vad gör man då? Jo: man kan företa en undersökning av offentliga utsmyckningar på stationsområdet. Resultatet redovisas troligen endast här.

Upphovsmannen är måhända inte okänd, men finns inte angiven i anslutning till sitt intressanta verk (2009) som tycks vilja utgöra ett inlägg i genderdiskussionen. Den spännande kompositionen, som ögonskenligen antyder att konstnären misslyckats med sin disposition, pekar på en skriande obalans mellan yta och intention: utanverket förmår så illa uttrycka det själsligt-mänskliga innandömet! Starka Tidholmska influenser talar sitt tydliga språk i nedre vänstra hörnet. Avsaknaden av interpunktion i "affischtexten" indikerar allas vår vilsenhet i tidsandans syntax. Spritpenna på planschpapper.

Den här rätt fina statyn av Elise Dahlberg (1962) har visst ännu en stund till övers innan tåget går. De båda flankerande bänkarna inbjuder till några minuters vila i ett riktigt fint exempel på en grönbuffert mellan station och genomfartsgata. Brons.

Fast av nån obegriplig anledning har man baxat upp detta monstrum ett sjutal meter längre bort. Upphovsmannen heter Sören Niklasson, och tolkar man plaketten på sockeln rätt är klunsen en förfärlig samhyllning till millennieskiftet, rallarna som satte Hallberg på kartan samt det betongföretag som gissningsvis har anknytning till orten. Jojo, den som gapar över många kockar … Lyckligtvis finns det en bänk som vänder ryggen åt vederstyggligheten. Betong.