Ba, ba, agnes blanc

Skitskirt brukade *Mormorn och jag på den tiden vi bodde här i trakten kommentera den särskilda grönska som råder i en bokskog där löven just krånglat sig ut ur knopparna och vecklat ut sig lite. Idag fick jag lära mig att bokar slår ut på nästan exakt samma dag varje år**: till skillnad från de flesta blommor bryr de sig nämligen föga om temperaturen, utan rättar sig efter dygnets längd.

Bor och verkar man i en bokskog känner man förstås till sånt, och driver man Öströö fårfarm har man också vänligheten att tala om det för de besökare som åker på lammsafari. Safarin blev en bonus: det fanns plats kvar i vagnarna hos den grupp som skulle åka just när vi kom dit, så vi fick hänga med ut på ägorna och se hur djuren har det. Vi, det var familjen Gillette samt Balance plus döttrar och mor.

Skotsk höglandstjej som glodde på turister i bur.

Tyvärr syns det inte här, men farmaren hade en alldeles

regelrätt herdestav med den där speciella kröken upp-

till. Det hade jag aldrig förr sett i verkligheten. (Jag anser

nog att en liten täck schäferhatt är enda tänkbara huvud-

bonaden till detta attribut, fast det råder det uppenbar-

ligen delade meningar om.)

Som pragmato-etisk köttätare gillade jag verkligen det jag såg. Fåren får vara sig själva så länge de är på Öströö, och de som blir mat slaktas på gårdens eget slakteri (ätliga souvenirer ligger nu i vår frysbox). Detsamma gäller det fåtal köttkor man håller, fast sina skotska höglänningar har man inte för köttets skull, utan för fårens: nöt och får drabbas av olika parasiter men har inte ont av varandras, så om man låter omväxlande får och kor beta på samma mark äter de upp varandras parasiter och man slipper ge djuren medicin. Häpp!

Ur villervalla vallades ullrumporna av villig vallvovve

varvid verklig välordning utverkades. Vilken uppvisning!

Men farmens viktigaste djur är enligt farmaren vallhundarna. Hade vi inte dem, sa han, skulle jag vara väldigt smal, för då skulle jag få springa själv. Och så visade han och bordercollien Hjördis hur de arbetar. Maken, som i den blyertsfärgade forntiden har bevakat fårvallnings-SM för ett rikstäckande blad, satt inte och studsade begeistrat i vagnen som vi andra, men måste ju hålla med om att det är duktiga hundar. Själv insåg jag att jag inte kommer att kunna ha fårfarm eftersom jag aldrig lyckats lära mig busvissla – och det var visselsignalerna som talade om för hunden vad den skulle göra.

Varje gård med självaktning måste ju ha ett sockerdricks-

träd. Om det är sniglar eller läskedrycksflaskor i det kan

kvitta, tycker både Lillis och Miss Sunshine.

Efter safarin var det äntligen fika. Har den k. läsekretsen tänkt på det – i hur hög grad man umgås medelst förtäring? Semestrar man äter man ju precis hela tiden. Inte mig emot: jag kopplar gärna kulinariska upplevelser till mina minnen, och maten på Öströö behövde inte skämmas för sig. Allting hemlagat, givetvis. Och vädersnubbarnas förutsägelser om regn kom på skam när dagen blev allt soligare och varmare. Vi satt i timmar i allt det gröna, och de fyra döttrarna lekte och såg efter varann, klappade flasklamm och en liten lurvig kalv och var inte så alldeles olika kalvar och lamm själva, bara lite mer rosa. Och rätt vad det var sa ringde en labrador och en gammal vän och sa att det var dags att lämna lustgården, och båda familjerna rullade hemåt mot nya måltider och stränder och kanske ses vi i Frankrike nästa gång eller i Mexiko eller kanske Dalarna. Det är bara att dra ner hatten ordentligt över örona och gasa på.

Medan de två jämåriga lajade loss åtog

Julflickan sig rollen som skyddsängel

åt Miss Starshine. Alla nöjda och glada!

*den då blivande

**på respektive växtplats, alltså