Horniest dude in history

När jag just träffat Maken och tillvaron förskjutits ett kännbart stycke och jag stod där på randen av den rämna som just rivits upp och inte för mitt liv min överlevnad min framtid kunde bli klok på hur jag skulle ta mig över den, då sa Serenissima att hon inte kunde råda mig men däremot skänka mig ett ord – nej tre – att bära med mig vad jag än beslutade och vart jag än gick.

tack gärna förlåt

Dem gör man gott i att bruka frikostigt i ett förhållande. Jag är mycket medveten om hur rosaluddigt det här kan låta för den som inte befinner sig i rätt läge i livet, men just då var jag så mottaglig man nånsin kan bli och jag gömde de tre små orden i mitt minne

nej! Det gjorde jag inte för vad skulle de ha gjort för nytta där? Istället strösslar jag med dem: njutningsfullt ibland, präktigt ibland och emellanåt nog en smula motsträvigt. Men de fungerar och därför återger jag detta här utan att känna mig det minsta verklighetsfrämmande romantisk. Det finns inget som helst romantiskt med att få fram ett uppriktigt menat förlåt mitt i ett gräl som egentligen får en att bara vilja dra. Likväl är det nödvändigt för överlevnad trevnad

– men nog av förnumsterier nu; de tre stora små orden var mest avsedda som upptakt. Jag har nämligen ett mycket litet barn som säger gärna vilket gör mig förbannat glad:

Lille George pratar allt begripligare. (Sitt namn kan eller vill hon inte säga ännu, så på frågan Heter du Lille George? svarar hon Lillis! ete ja! Ni som känner hennes dopnamn ser att Lillis är en metates på hennes riktiga namn, men det är ett så bra smeknamn att hon hädanefter får heta det här också.) Hon är så hövlig ungen att man riktigt fröjdas: Me sås tack! säger hon, och Atti tack! när man erbjuder måltidsdrycker. Idag frågade jag om hon ville ha mer nyponsoppa i sin bäbämugg och hon svarte då: Jäna!

Gärna. Där kom det ju igen. Visst låter det fint! Har ni tänkt på vilket ledsamt förbisett ord det egentligen är? Hur mycket annat och mer det uttrycker än ett vanligt Ja tack? Ett med omsorg valt gärna kan skingra diset av vardagslig icke-närvaro och få en att öppna de inre ögonlocken. (Missbruk beivras naturligtvis vid vite av urholkning och inflation.)

Annat morgonsamtal, och detta roar mig eftersom Lillis själv börjat initiera samtalsämnen; man får sålunda en större inblick i vad hon går och tänker på:

"Dossa?"
"Ja, det har jag."
"Ompa!"
"Ja, hela kroppen faktiskt, armarna och magen och ryggen och allt."
"Nake!"
"Ja, fast jag ska klä på mig nu."
"Tagis?"
"Javisst, så fort jag har klätt mig och vi har borstat tänderna allihop."

Här lyckades hon genomföra ett helt samtal med hjälp av bara ettordsmeningar, men annars får hon ihop meningar med fyra eller ibland fem ord. Och nu genast ska jag sluta räkna upp hennes andra färdigheter. Mina k. läsare förstår ju ändå att hon tillhör det absoluta toppskiktet av all världens snarttvååringar.

Julflickan, som i sin egenskap av storasyster verkligen är en enastående snartfemårig förebild, gör landvinningar på sitt håll. Läser gör hon i stort sett flytande: en Torbjörn Flygt skulle hon kanske inte kunna ta sig igenom med nån behållning, men hon läser själv sina Bamsetidningar och hon läser högt för sin lillasyster. Hon har också skaffat sin första egna musikpreferens och hon skriver namnet på sin idol: BÄRIWAJT. Ibland ber hon att få lyssna på honom till frukosten och då vill hon också kunna titta på cd-omslaget, där hon tycker att han är så fin så fin i sin mörkblå brokadrock. Så här elegant fixade hon ett ställ åt det lilla häftet.