(work the same)

Det känns ju på nåt sätt följdriktigt att blogger har bytt utseende och blivit konstigt nu när jag kommer till kontrollpanelen efter att ha varit borta ett tag. Här känns inte längre lockande att skriva bloggposter. Vilket i och för sig skulle ha gått att övervinna om jag hade varit lockad av att skriva några.

Men.

Nu är det arbetsläger som gäller. Mina uppdragsgivare vrider åt tumskruvarna och kapar marginaler som de redan på förhand visste var obefintliga för min del. För att kunna prestera det jag förbundit mig att göra måste jag förutom dagens vanliga arbetspass, när barna är på sina jobb, köra ett par timmar innan alla andra vaknar och ett par timmar efter att barna gått och lagt sig. (Att komma upp i tid är inga bekymmer eftersom jag är så stressad att jag alltid vaknar i halvpanik vid femtiden ändå.) Titta på våren får jag bara glömma. Faktiskt så kan jag ta och glömma precis allting utom att jobba och försöka vara en närvarande förälder på eftermiddagarna. (Två undantag: kören varje vecka och ridningen de flesta veckor.) Och såhär kommer det att vara till september.

Nån redovisningsplikt har jag förstås inte här, men nu vet ni i alla fall. Jag tror mig ha stängt av kommentarsfunktionen på bloggen – har helt enkelt inte tid att besvara eventuell läsarrespons. Kanske skriver jag nånting här ibland: min ursprungliga tanke med bloggen var ju att den skulle vara en tryckventil och till för min egen skull. Jag läser era bloggar som vanligt, det är kanske mest det jag vill säga, men kommer bara att kommentera sporadiskt. Förhoppningsvis tar jag mig igenom den här perioden med nån sorts gnista i behåll och får en annan relation till bloggen och bloggandetigen. Det lär märkas i så fall.

already pushing prams

En sak som gör mig alltmer beklämd: att folk prompt vill sätta sina små barn i framåtvänd vagn. Helt bakvänt! Vad det lilla barnet främst är intresserat av är tryggheten i att hela tiden se ett känt ansikte. Det är prio ett, punkt slut.

Så här kul blir det om man ser varann.
(Åtta år och en månad sen.)

När föräldrarna vänder sina små barn framåt är det som om de drabbats av ett gravt tankefel. Barnet måste ju få se allt som händer omkring det! säger de. Som om hela världen upphörde att existera bakom deras egna ryggar. Som om det inte funnes nånting intressant där att titta på! Snacka om solipsism: Det finns inget annat än det som jag ser! (Och har dessa föräldrar aldrig märkt att det är omöjligt att följa saker med blicken om man åker framåtvänd? Allt bara försvinner hux flux. Men åker man bakåtvänd kan man i lugn och ro följa sakerna med blicken medan de så sakteliga försvinner i fjärran. Och små barn behöver som bekant lång tid på sig för att titta sig mätta och hinna fundera på det de ser.)

Finns det en enda anledning att sätta ett litet barn i framåtvänd vagn eller sulky? Förutom att barnet är för litet för att kunna göra den abstrakta kopplingen att en vagn som rullar till synes av sig själv betyder att föräldern faktiskt finns där, ser ju inte heller föräldern sitt barn och dess reaktioner. Blir hen skrämd av nåt? Förtjust över nåt? Bländad av solen? Svettas eller fryser hen? Känner hen sig bara lite ännig och vill få bekräftat att en trygg mänska finns nära? Jag blir ledsen varje gång jag ser en övergiven liten person titta framåt ur sin barnvagn.

Vi skaffade sulky när äldsta var femton månader. Jag skulle flyga med henne och ville ha ett nättare åkdon på resan. Det är möjligt att också det var för tidigt, fast hon var å andra sidan rörlig och klättrade omkring och hade sig i den där sulkyn, så hon kunde åtminstone själv kontrollera att man verkligen fanns där. Men hemma åkte hon fortfarande ofta vagn, vänd åt det trevliga trygga hållet.

Det är såklart så att framåtvända späd- och småbarn oftast har föräldrar som tar väl hand om dem. Och kanske orsakar det inga enorma trauman att åka framåtvänd. Men jag är ändå övertygad om att man försvagar grunden för ett barns livstrygghet om man inte ger dem möjlighet till den samvaro som alla barnvagnspromenader faktiskt är när man har ögonkontakt med sitt barn, när man kan prata, skratta, jollra, sjunga och busa tillsammans. Man vill väl se sin unge! Man vill väl vara tillsammans med hen! Mina barns viktigaste språkinlärning har troligen skett i barnvagnen. För att inte tala om hur svårt det är att se sig mätt på de små där i vagnen!

Nä, hur tänker folk egentligen.

virvlar runt mina skidor

Min kusse har åkt Vasaloppet idag. Han gick i mål på precis under fyra timmar precis efter femhundrade gubben. Trots att vi inte umgås sådär vansinnigt intensivt blev jag jätteglad å hans vägnar och tycker det är en fantastisk prestation. (Och jag skulle inte bli förvånad om han tänker vässa sig ytterligare till nästa år.)

Nio mil, alltså. Men jag är lika stolt över min åttaåring som skidade nio kilometer utan minsta besvär i måndags, trots pinande vind på kalfjället. Det står nog inte på förrän hon åker ifrån mig även om jag inte drar pulka med femåtalftåring i.

en en bär bär

Med andan i halsen kom jag galopperande till floristen och berättade om den botaniska sensation som jag redogjorde för här härförleden. Jag hade förstås väntat mig uppståndelse och stor uppmärksamhet, mittuppslaget i lokalblaskan, reportage i regionalteve, tematiska pussel, t-tröjor, luktsudd och kramleksaker och, som krönet på min tid i rampljuset, ett inslag i nåt seriöst naturprogram i svt, men floristen svarade bara: Jaså ruskus.

Ruscus hypophyllum* är en av sex arter i släktet stickmyrten. Det intressanta är att det vi tror är blad i själva verket är kladodier eller fyllokladier, som jag aldrig hört talas om förut men som har funnits i alla år ändå och är bladliknande stammar**. Vet man det är det förstås inte konstigt att blomman sitter där den gör. Nu hoppas jag såklart att det blir bär på min stickmyrten också. Då borde väl floristen bli liiite impad i alla fall.

*Floristen sa Ruscus hypoglossum, men det stämmer inte med vad jag googlat fram. Hypoglossum blommar på bladets ovansida och ser dessutom inte riktigt ut som mina kvistar gör. Men de är snarlika, och släktet är ju rätt.
**Det riktiga bladet är pyttelitet och icke-fotosyntetiskt, fast några såna har det dock inte kommit på mina blommande kvistar härhemma.

he won the lottery and died the next day

Följer en riktig rysare i okänt antal avsnitt hos Bloggblad. Det handlar om trisslotter där varje omgång leder till att skraperskan vinner nya lotter. Hur länge det ska fortgå vet man inte … Själv tillhör jag dem som praktiskt taget aldrig köper lotter. Däremot

har jag utträtt ur klubben för folk som säger Men om man aldrig köper nån lott kan man ju heller aldrig vinna! för det är bevisligen inte sant. Hör här:

en måndag i höstas stod en utflyttad körkollega vid replokalen vid sedvanlig övningstid. Han hade fått en liten stund över i logistikschemat kring sönernas fritidsaktiviteter och ville titta upp och säga hej. Tillfrågad om varför han alls skötte barnens markservice (han har flyttat till en annan landsände) fnissade han till och berättade att hans före detta fru hade vunnit en tvåveckors resa för två till Kina.

Utan att ha köpt lott.

En vacker dag hade man ringt och meddelat att hon vunnit första pris i ett reselotteri. Eftersom hon inte ens kände till lotteriet ifråga hade det tagit en god stund att övertyga henne om att det inte var nån busringning, utan att hon verkligen hade vunnit den där resan. Men hur var det möjligt? Till slut kom det fram att en bekant hade köpt en lott i hennes namn. Och det råkade alltså bli en stor fet vinstlott.

Så ni ser: man kan visst kan vinna på lotteri utan att ha köpt lott. Jag har därför lagt in önskemål om att slippa vinna en livstidsförbrukning av matjessill eller liknande, utan att det helst ska vara pengar (belopp med många siffror och inga kommatecken tack), men att bilar och resor för all del också går bra. (Medan morfar levde hände det att jag tittade på Bingolotto för att sällskapa och hjälpa till att kryssa siffror på kupongerna och sådär. Programmen var bedövande trista, men en gång fick Loket en karl på tråden som skulle öppna de där lådorna, ni vet, för att plocka åt sig så bra vinster som möjligt. Den här mannen hade alldeles uppenbart fått sköta telefonerandet eftersom ingen annan i familjen vågade, för han var ohöljt sarkastisk och gjorde inte det minsta försök att dölja att han fann hela företeelsen idiotisk. När lucköppningen resulterade i att han vann en års- (eller var det livstids-? nå, det kan ju vara detsamma) förbrukning på en optikfirma sa han knastertorrt: "Vad bra. Jag och min fru har åtta barn och vi är närsynta allihop." Tyvärr kan jag inte återge tonfallet, som naturligtvis uttryckte oändligt mycket mer än bara repliken.)

Men nu vet mina k. läsare i alla fall vad som gäller.

in this verdant spiral

När det börjar sloka i vaserna med snittblommor i det gilletteska hemmet plockas de fula inslagen bort och buketten arrangeras om eller delas i flera mindre. Påfallande ofta är det sånt som floristerna svepande kallar för "grönt" som står längst, namnlösa sorter som ingen förväntar sig nånting av men som vinner på ren sisu. I det här fallet minns jag inte ens vad de gröna kvistarna hade för sällskap när de anlände för flera månader sen, men när jag satte kvistarna i egen vas minns jag att jag kände att varje blad hade nåt litet … skräp på undersidan, en liten förhårdnad, och av rädsla för att det skulle vara ohyra skrapade jag bort så många jag kom åt. (Inte för att jag har hört talas om ohyra som åker egen kuppe och dessutom placerar sig nästan identiskt på det egna bladet, men naturen är ju fantastisk hörni (som vår bm plägade utbrista).

Mäh!

Men så i fredags fick jag se en annan sak som jag heller aldrig hört talas om tidigare, och jag får nästan hålla med om att naturen faktiskt är fantastisk hörni. Det blommar på bladens undersida!

Nån som vet vad det är för växt?

all your life

Den minnesgoda k. läsaren erinrar sig att jag har fått allt svårare för deckare, thrillrar och annan ryslitteratur. Ändå avslutade jag natten till igår den obehagligaste bok jag läst på länge: Jens Liljestrands romandebut Adonis.

Adonis handlar om män, det måste jag börja med att konstatera. Inte om män på det normerande sättet där män är självklara huvudrollsinnehavare och drivkrafter och äventyrare, utan mer som kvinnor i nån av alla de romaner som handlar om kvinnor och som skildrar livet ur kvinnans perspektiv och kvinnan som individ. Så har Liljestrand skrivit den här boken: han skildrar ett antal män för vilka det inte är så självklart enkelt att vara just man. Faktum är att den som är mest ”riktig karl” är bokens enda inifrånskildrade kvinna (just det kapitlet tillhör faktiskt de bästa i boken).

Boken börjar med att Bengt i sin sommarstuga förbereder sig inför återträffshelgen med grabbarna. Stället ligger fint nära vattnet men är håglöshetsförfallet, försunkat. Givetvis i analogi med sin ägare, ja kanske med hela gänget som nu ska sammanstråla där efter att inte ha setts på femton år. Under studietiden i Lund sjöng de tillsammans i en extremt framgångsrik dubbelkvartett men nu när de inte längre har musiken gemensamt ska det bli tydligt hur lite som förenar dem över huvud taget.

Genom att låta var och en av dem som kommer till Bengans lantställe i tur och ordning berätta om sitt liv delar Liljestrand ut bitar till ett pussel. Komplett blir förstås bilden inte ens när hela boken är utläst, men motivet syns i alla fall tydligt nog. Och det är ett oangenämt motiv. Redan från första början slås en obehaglig ton av en lurande katastrof an. Det skulle ha varit jättelätt och kanske publikfriande att ta klivet och låta alltihop spåra ur helt, det finns upplägg för det både här och där, men Liljestrand låter bli. Eller: han kan visst inte motstå frestelsen på slutet, men då är verket i allt väsentligt redan fullbordat och han hade lika gärna kunnat låta bli, så jag bortser helt enkelt från det, det inverkar egentligen inte på handlingen utan är mer som ett kvitto på allt man redan förstått.

Det obehagliga med Adonis ligger ju inte i några mordgåtor eller perversioner i den stil som man kan vänta sig i så kallad spänningslitteratur. Nej, det är de nu medelålders männens berättelser om sig själva och sina bevekelsegrunder som skrämmer. De är helt normala män, de är mänskor vilka som helst, de beter sig inte annorlunda eller sämre än vem som helst skulle ha gjort (oavsett könstillhörighet). Det är det som är otäckt. Och: man förstår dem. Det är skickligt skrivet.

Grabbgruppen bär också på en gemensam skam, en till varje pris mörkad omständighet som de fortfarande inte kan förhålla sig till efter alla år, kanske därför att den var grunden för deras framgångar likaväl som orsaken till trauman och tragedier. I just Adonis har den formen av en karismatisk bisexuell maktmänniska som både lyfter fram ungdomarna och utnyttjar dem, eller försöker – alla killarna hanterar hans närmanden olika – men det skulle ha kunnat vara nåt annat. Det intressanta är hur de infogar det spelet i sin verklighet och sin berättelse.

Högt betyg för denna empatirysare alltså. Stark prestation av Jens Liljestrand, som också har lyckats skildra studentlivet så att det känns relevant även för mig som varken levt korridorliv eller hittar till nåt annat än järnvägsstationen i Lund.