such a supple wrist

När jag återvände till bordet med en rågad tallrik dessert tittade Personliga Person upp och sa:

"Hur bär du dig åt för att hålla dig så slank, Miss Gillette?"

Det var självfallet en komplimang, och som sån gladde den mig givetvis. Som svensk var jag dock tvungen att svara inte med en förtjust artighetsfras, utan med den betydligt dystrare sanningen, ty en sån lurar ju bak varje skenbart lyckosam omständighet i detta de eviga novembersinnenas rike. Att jag är slank för närvarande, förklarade jag för Personliga Person, beror på att jag är i usel fysisk form.


Medges: jag saknar inte fotbollslåren jag får när jag tränar som jag ska. Men de är ändå ett pris jag beredvilligt betalar för att må bättre på alla ja precis alla plan. Fysisk aktivitet är bra för allt*. Och innan Julflickan kom var jag också i fantastisk form; jag tror jag som höggravid var mer energisk än alla andra trots att sommaren var outhärdligt het.

Men sen dess –

Hur jag än bär mig åt tycks jag inte kunna få till några vettiga rutiner där träning ingår. Motionerar jag blir det ryckvis: vid enstaka tillfällen eller under kortare perioder. Det känns som om hela kroppen har börjat gegga ihop – och inte bara kroppen: tankeverksamheten blir ju också lidande av det lekamliga förfallet. Maken och jag satt vid fikabordet och jämförde overksamhetsbetingad aschlighet igår – vi som brukade löpträna ihop med svettsvid i ögonen och envishetens spysmak i strupen! Men nu!


Näej! Jag for upp, gjorde några handstående och letade sen fram jongbollarna (de två lugglistna stackare som går att hitta).

"Du kan ge mig nya i julklapp!" önskade jag. Sen hade vi en lustiger stund under vilken jag övade enhandskast medelst mycket mimik och spastiska dykningar åt alla de håll för att fånga bollarna och Maken lika entusiastiskt försökte fånga mina miner med kameran**. Fem minuter kan man banne mig jonglera varje dag! Ett blygsamt träningspass, förvisso, men fenomenalt för att mjuka upp en tangentbordsstel överkropp, och bollar man så knackigt som jag är det faktiskt skapligt jobbigt också. Såhär kommer det alltså att se ut i det gilletteska köket varje förmiddag hädanefter.


*Kom nu inte dragande med larviga invändningar som idrottsskador, för råkar man ut för såna kan man bara byta träningsform. Själv har jag ett gammalt skidknä som gör att vissa aktiviteter går bort. Men det är världsliga grejer.
**Tämligen stillastående motionsform, det.

gained in translation

I Helsingborgs Dagblad har Åsa Sandell idag en krönika om översättning där man får veta följande:

Jag försöker till exempel läsa Junot Diaz hyllade roman ”Oscar Waos korta förunderliga liv”, och inser att jag har alltför svårt att acceptera gestalternas brokighet i en svensk språkdräkt. Och ändå är det en otrolig bedrift av översättaren Niclas Hval. Diaz språk är fullt av spanska uttryck, slang, dialekter. Men det hjälps inte: Jag kastas frustrerad fram och åter mellan fiktion och reflektion, kan inte låta bli att börja leta efter originaluttrycket i huvudet.

Ja, sitter man som bättrevetande svensk läsare och försöker hitta "originaluttryck" i just Díaz roman har man att göra (tänker jag roat) eftersom den är skriven på ett egenuppfunnet idiom med en mycket låg halt av lätt identifierbara stående uttryck. I en intervju om översättningen har kollega Hval berättat att författaren själv sagt ungefär: "Inte ens jag vet vad alla orden i romanen betyder. Du gör det kanske, för du har ju översatt dem" (och alltså tvingats ta reda på/ta ställning till vad de betyder).

Att personer som anser sig behärska engelska eller amerikanska* tycker att en översättning till det egna modersmålet ljuder bedrövligt färglös i jämförelse med originaltexten är en av de allra vanligaste och allra mest förmätna invändningarna mot en översättning. I själva verket är mycket få så hemmastadda i andra språk att de förmår uppfatta stilnivån i en roman eller ens enstaka uttryck. Allt man läser på ett annat språk klingar mer eller mindre exotiskt – medan det lika gärna kan vara grötprosa av tradigaste slag för modersmålsläsaren. En ung läsare av en av mina översättningar utgöt en gång sin frustration såhär: Översättaren är helt inkompetent – såhär tråkig kan ju författaren bara inte vara! Jooodå. Det var precis vad h*n var för källspråksläsaren. Och mitt uppdrag var att kalkera den stilen till målspråket, inte att skapa en som stämde överens med just den läsarens förväntningar.

Det inte minst viktiga i översättarens uppdrag är alltså att överföra källspråkets stilnivå till målspråket. H*n berättar för översättningsläsaren om författaren använt sig av ett brokigt eller hemsnickrat eller pretentiöst eller slafsigt eller obildat eller svennigt språk och visar på möjliga svenska motsvarigheter till de fraser som författaren valt. Att klaga på att Díaz** i svensk översättning är alltför "brokig" är således att tala om hur väl man faktiskt behöver en översättning för att bättre ta till sig boken.

Ett språk är inte bara ord: det är också kultur, historia, samhällsanda, traditioner och löksoppa på många plan. Självklart kan en skönlitterär översättning aldrig ge sin läsare exakt samma upplevelse som källtextens läsare får. Det är en omöjlighet. Men översättaren är trots allt en yrkesmänniska med högre kompetens än de flesta andra att upptäcka och bedöma vad orden i måltexten bär på och implicerar och att sen förmedla det för källspråksläsaren.

*Oavsett hur den officiella beteckningen lyder anser jag att det är så stor skillnad på det språk som talas i Storbritannien och det som talas i Nordamerika att jag väljer att göra åtskillnad mellan dem på detta sätt.
**Jag blev för övrigt erbjuden att översätta just den här romanen, men tackade nej eftersom jag bedömde att jag inte riktigt skulle vara uppgiften mäktig. Också det – att inse sina begränsningar – är nåt man som yrkesmänniskan måste kunna.

... gôbber å kärringer ...

Att Miss Gillette har ansökt om pass och varit på resande fot har kanske inte framgått med världens största übertydlighet, men så förhåller det sig i alla fall. Idag: en textmasseruelseinducerad bildrapport från utrikes.

Gummorna minner om när min mormor var så alzheimervirrig att hon
inte längre kunde bo hemma, utan vistades på anstalt. Innan hon blivit
permanent sängbunden kunde man ta ut henne i den vackra sjukhusparken.
Hon var så ängsligt stillsam, liksom medveten om att det mesta hon sa
och gjorde blev galet, och rädd att göra fel. Men en gång körde morsan
och jag rullstolsrally med henne, ungefär som man kör räser med småbarn
i sulky eller barnvagn. Då skrattade mormor så tårarna rann
och blev rosig om kinderna. Och så glimten i ögonen, den busiga.

Modern väggkonst: annan gumma.

Graffiti av äldre datum: gumma och gubbe.

Hur man än vänder sig har man ändan bak
brukar man ju säga i ganska så gnällig ton.
Men betänk alternativet!

Folk från all världens vrår mötte man. Dessa var nog på många
sätt mer hemmahöriga än svenskar. Fast så skönt att slippa vara förgylld.

vem är du, vem är jag, vem är Gustav Adolf

Gustavus Adolphus Rex Sueciae stupade vid Breitenfeld den sjunde september 1631. Det visste ni inte va? Jodå: Som vanligt förirrade sig konungen stinn av mat och öl ut bland lösliga och dåligt kontrollerade känningar med fienden. Några kejserliga musketerare brände av sina vapen i skyn för att inbilla befälet att man stred i stället för att spela kort bakom ett kamouflerande hagtornsbuskage. Av muskötskotten blev kungens häst skrämd och satte av i sken, vilket i sin tur orsakade att kungen rullade ur sadeln och efter en kortare luftfärd återbördades till Tysklands jord på ett för honom ofördelaktigt sätt. När kungens hovskald Johan Narcissius hann ifatt den kungligaste delen av det kungliga ekipaget var Sverige i praktiken redan vordet ett land med förmyndarstyre.*

I en så politiskt instabil situation tordes man emellertid inte offentliggöra att konungen stupat: helst skulle man behöva besegra motståndaren eftertryckligt vid ett sådär alldeles avgörande slag. Det med knäckt nacke i ett buskage upphittade majestätet togs därför i hemlighet om hand av en handfull sammansvurna, vilka i en slik nödens timme fann på ett sätt att återuppväcka honom. Herr doctor medicinae Calvinol tog helt sonika ur Gustav Adolf och tätade honom med gummi arabicum, varpå han kunde blåsas upp och surras vid sadeln på sin häst** när han behövdes för att injaga kamplusta i mannarna ute i fält. Under slaget vid Lützen skrämdes Streiff i sken, vilket oavsiktligt eggade trupperna till dåraktigt dristiga anfall och ledde till seger alltmedan Lejonet från Norden lossnade alltmer från sina förtöjningar för att slutligen stiga till väders och försvinna. Så gick det till när Gustav II Adolf stupade för andra och sista gången.

En ingående beskrivning av detta ges i kapitlet På Tysklands jord i Calvinols resa genom världen av P.C. Jersild. Den skalpellvasse Jersild är här i synnerligen blänkande leklynne; Calvinol är en av de få böcker jag läst mer än en gång, och just avsnittet om GIIA hör till dess svindlande höjdpunkter. Jersild behärskar sitt ämne så väl att han utan vidare kan ta ur det och täta det med gummi arabicum till en replik så naturtrogen att bara dess viv skulle upptäcka sanningen.

Calvinols resa genom världen är en pikaresk där födgeniet Calvinol i vitt skilda tider och på vitt skilda platser listar och lirkar sig fram och evigt kameleontiskt smälter in sig där han råkar hamna. Han kan vara och bli (ja snart sagt vilket predikativfordrande verb som helst, utom heta, ty det gör han oföränderligt Calvinol) vem som helst tack vare en stark överlevnadsdrift och en formbar syn på sin identitet. Eftersom jag inte läst boken i sin helhet på ett tag får detta räcka i omtalningsväg, men det är som sagt lika fascinerande som vittert och roligt det är så fördömt roligt! utfört att jag vädjar till alla mina k. läsare att skaffa eller låna den här pärlan.

Apropå identitetsosäkerhet räserläser jag just – som i nu eftersom jag igår vid läggdags upptäckte att boken är ett icke omlåningsbart fjärrlån som går ut idag – Magnus Hedlunds Den unge Gröter, en likaledes dråplig och gemytligt excentrisk skildring av gröteborgaren Gröter (som i själva verket heter nånting helt annat) och hans envetna strävan att inte företa sig nånting alls här i livet. Det är en sorts patafysisk flanörlitteratur vars lakoniska humor framkallar förbluffade gapskratt titt som tätt. Men inuti det ögonskenligen lustiga finns förstås bilder och reflektioner att plocka åt sig och behålla. Mycket vinner man som läsare på att känna till Göteborg hyfsat väl, för Hedlund kniper många poäng på ortografiska finesser i den parallella tillvaro och den parallella stad han skildrar. Själv kan jag identifiera till exempel vilken ö han som författarjag hyr sommarbostad på, och vem den på samma ö bosatta kvinnliga författaren är (i den parallellvärld som jag ibland kallar verkligheten, alltså). Att det är Näckrosdammen som är förebild för Nekrosdammen torde dock gå att lista ut även för den som helt saknar lokalkännedom.

Med trettio sidor kvar i den snabblästa volymen har jag dock ännu inte stött på någon pejorativ alternativ benämning på det klassiska, eleganta Bräutigams konditori, som till mångas otröstlighet gick i graven för säkert två decennier sen***. För jämnt hundra år sen hittade Carl Bräutigam på Gustav Adolfsbakelsen, som alltså äts till åminnelse av den konungens andra dödsdag. Seden har hunnit sprida sig över landet, till och med till konditoriet**** på den pöschkans centralorten. När jag purrade Julflickan imorse utlovade jag bakelseätning efter jobbet, så nu håller jag tummarna för att vi ska lyckas få tag på rätt sort. Annars blir jag tvungen att slöjda små Gustav Adolfshuvuden att lägga på vanliga anonyma bakverk, och det är faktiskt nåt jag inte fick lära mig på hemkunskapen.

*Kursiv text är ur Calvinols resa genom världen av P.C. Jersild.
**Gustav II Adolfs stridshäst var en oldenburgare som hette Streiff. Han gick ett öde liknande sin herres till mötes: sen sin död 1633 har han varit konserverad (förståeligt med tanke på det astronomiska belopp han betingat i inköp: man ville väl ha mer valuta för den statliga utgiften). Han kan beskådas på Livrustkammaren numera.
*** Tillverkning av konfekt och liknande sker dock än idag.
****Konditoriet är ett av få etablissemang som håller fanan högt på DPC. Det är i stort sett oförändrat sen det slog upp portarna och är väl i klass med andra kultstämplade konditorier.

din sommarblomstring är sin kos

Igår: säsongens första snö. Jag hade hängt ut lakan till tork och en ylletunika till självrengöring i den styva nordan som låg på. Framåt lunch var luften prickig av finkornig vit frigolit. Lakanen var torrblåsta; torra var snösmulorna jag skakade av dem.


Efter middan föreslog jag att vi skulle ge oss ut och busa i snön. Ja! ropte Julflickan (som såhär års ideligen säger sig längta till sommaren) men Lillis ville inte lämna sina skymningssagor fast sa att det gick bra att alla vi andra gick ut. Så Julflickan fick ha mammpappa för sig själv och leka storlekar och fotografera: hon (i sin mammas gamla rävpälsmössa) med sin lilla röda kamera, jag med vår stora svarta. Vi jämförde foton och kastade snöpingisbollar och Lillis fick snö i en kopp att äta med sked: ren och vit glesbygdssnö. Ja det var en fin kväll.


Idag är gräset skäckigt men asfalten bar. Det är som det ska.

giv psaltare och lyra

Både allhelgona och halloween har försiggått utan Miss Gillettes inblandning. Bortsett från att barna berättat att de blev busade med av två äldre kamrater i mormors stad har jag inte ägnat dessa företeelser en tanke, men idag försöker jag läsa ikapp lite i min rss-läsare och hittade då den här bilden hos Jessika, som brukar tala väl om butternut squash-pumpor på sin blogg. Inte en enda pumpa stod dock att uppbringa i den ena köpladan på den pöschkans centralorten; nu hoppas jag att den andra har, för jag har lovat barna laga pumpasoppa med pumpan som soppterrin, och löften är visserligen löften och sådär, men har man lovat en unge (för att inte tala om två) nånting får man också stå för det. Dessutom är min pumpasoppa godare än den jag åt i förra veckan: endast Sverige svensk pumpasoppa har, inget snack om saken.

Nej, för mig har årets allhelgonahelg framförallt varit den helg som föregår körens allhelgonakonserter. Igår hölls genrep med organist: det gick visserligen bättre än för två veckor sen, när vi tränade med orgelmusiken för första gången, men Maestro var långt från nöjd. Nu har slika usla genrep en tendens att följas av riktigt bra konserter, men jag förlitar mig då rakt inte på automagik: jag fortsätter repa hemma (som jag faktiskt gjort ganska flitigt den här terminen, kors i taket) och ska dessutom lägga i överväxeln. Luftrörskatarren är äntligen borta, och även om jag garanterat hinner bli förkyld en gång till före jul så kommer jag åtminstone att få vara frisk under helgens båda gig. Man får vara glad för det lilla skulle väl många ha klyschat till med nu, men att vara frisk är förbanne mig inget "lilla".

gone but we don't know where

Utvändigt är biografen målad i grått som i skymningen skimrar silverlikt. Invändigt är väggarna och de små borden målade i den nästan, fast bara nästan, solkigt gula nyans man så gärna låter passera för guld, och allra helst så i dunkel. Nåt man däremot inte låter passera är tillfället att få sitta på balkong, ty en sån finns här. Och på denna balkong står små små bord vid varannan stol, och på dessa små bord ligger en meny och en penna, och denna meny fyller man efter filmens början i; sen trycker man bara på en knapp och tänder en liten liten lampett, varpå en fe magiskt uppenbarar sig och ordnar så att ens önskan går i uppfyllelse. Den vanskligt branta gradängen gör att det känns som om man befinner sig i ett chambre séparée; där sitter man sen med sin öl eller sin latte och njuter av utsikten över den silverne duken och det som utspelar sig där. Med fler såna filmsalonger vore biografdöden ett uttryck som gällde levnadstecknare och inget annat.

---

I realtidsrecensionen av Joel Derfners Swish har Miss Gillette avverkat en tredjedel av boken. De initiala, en smula förledande gapskratten har nu tystnat vilket skänker större lisa än besvikelse. Fortfarande är boken inte det minsta affekterad. Men den är mycket, mycket neurotisk. Och mycket, mycket välskriven.