sand in his face (in his eyes, in his ears, in his nose)

Alla bilder går att klicka större – kan vara bra om man till exempel är väldigt intresserad av vad det står på skylten nedan.

Som sagt: visningsturer är alltid bra. Guiden Mentormamman och jag hade nämnde när hon visade den vita (!) rallarrosen att den var hittad och hämtad på en plats några mil från Ockelbo, där ju Wij trädgårdar ligger. I samma andetag berättade hon om en väl dold, ja nästan hemlig sandkyrkogård på samma ort. Den måste vi ju åka och titta på! glimrade det till i både Mentormamman och mig på samma gång. Och som vi inte hade så värst brått bestämde vi tämligen tvåväldigt att jakten på sandkyrkogården skulle bli nästa förmiddags utflykt.

Bilar står det emellertid inget om.

Att hitta till orten, Åmot, var inte svårt. Att hitta kapellet i Åmot var den enklaste sak i världen. Att hitta sandkyrkogården var däremot värre. Efter att Mentormamman till slut fått en vägbeskrivning av några damer som dök upp ur tomma intet i den lika tomma byn, och otippat nog själva skulle dit, försvårades expeditionen ytterligare av att den enda bron över älven var avstängd. Med en tilltagande känsla inte av att följa i nån forskningsresandes fotspår, nej att själva bryta obanad mark! fann vi så ett obemärkt men bemannat lokalkontor för ett stort skogsbolag. Tydligen var marken karterad ändå, ty en annan väg var känd. Hrmf.

Gravvårdar som länge tycks ha saknat vårdare.

En skylt förmälde att man funnit platsen för sandkyrkogården tack vare att en björn rivit och härjat i marken där och på så vis klöst fram den fina sanden. (Varför nalle betedde sig så är skrönorna dock oense om, men det kan ju också vara detsamma.) De äldre delarna av gravgården, som det ju rätteligen ska heta när begravningsplatsen inte ligger i anslutning till en kyrka, är nu helt eller delvis berövade alla spår efter de gravar som funnits här, men gravgården används ännu och på flera ställen finns fina exempel på hur gravkullarna skulle se ut. Alla gravvårdar var krattade i individuella mönster!

Ett av alla de olika krattmönstren.

Den tilsandede kirke känner man ju till men nån sandkyrkogård hade ingen av oss hört talas om, så vi (jag talar nu för Mentormamman och mig) var mycket belåtna med denna gravgård som utflyktsmål betraktad: dels var den udda, och dels tillhörde den inte de där ställena dit turisterna myllrar som på myrstigar. Vissa hävdar att bästa sättet att resa är att bestämma sig för ett riktigt obskyrt mål, ta sig dit och med öppna sinnen ta in det man råkar passera och uppleva på väg dit.

Precis på samma höjd hade de flesta järnkors rostat av.
Vem som vilar här kan man inte längre få besked om.

Här ett som ännu står upprätt. Kanske sneglade det
avundsamt på våra paraplyer.

Sista vilan för gravstenarna var bakom redskapsskjulet.
Och bakom utedasset.

Så värst äventyrligt var nu inte detta, men med fem småbarn var det precis lagom. Dessutom fick vi nöjet att fika i Bunges kapell i Åmot. Bunges kapell står omskrivet i det omfångsrika verket Minnets stigar (Hammarskiöld–Theorell–Wästberg); hemkommen tog jag fram luntan för att läsa om sandkyrkogården som väl måste finnas med där. Men nej – författarnas stig hade inte lett förbi den.

Sparbössa för medel avsedda för underhåll av Bunges kapell.
Det byggdes 1797 när fem- eller sextusen personer bodde på
orten men ägs sen länge av en stiftelse som driver hemslöjdscafé
i lokalen. Usikten ner mot älven är svindlande vacker,
vintrarna ger garanterat skidföre och huspriserna,
fick vi veta av den entusiastiska cafépersonalen, är försumbara.

Ockelbos kyrkogård skryter med en runsten, fast den visade sig vara en kopia av en runsten och tämligen intresselös (förutom att själva stenens historia varit ett vådligt äventyr i sig). Här hemma läser jag på nytt i Minnets stigar att "en av Sveriges stora äventyrare, uppfinnaren, bekämparen av korallrevens vidunder, pärlfiskaren" Victor Berge ligger begravd på Ockelbo kyrkogård. Om det inte regnar nästa gång jag passerar ska jag titta på den. Den korta beskrivningen av födgeniet Berges liv som ges i Minnets stigar är så spännande att jag har lånat och läst en av hans böcker; jag ångrade det inte, den var fascinerande.

Nästa avsnitt: mode i Nedre Norrland!

garden of earthly delights

Vad varje semester behöver är en rivstart*. Eftersom vår denna gång begynte samtidigt som Mentormammans familjs, som skulle åt samma håll som vi, kunde för en gångs skull avresedatum och färdrutt för Cirkus Gillette bestämmas. Mentormamman hade hört mycket om men aldrig varit i Wij trädgårdar: således stämde vi träff där.

Min underbara Mentormamma speglad i skogstjärnen. Vi gick
visningsturen vilket också var väldigt givande. Har man flax
får man självaste Lras Krantz som guide!

Första gången Maken och jag var i Wij var anläggningen i sin linda. Jag hade läst om det närmast storvulna projektet i en ledande dagstidning och givetvis blivit nyfiken. Såhär i backspegeln är jag glad över det där första besöket, för nu vet vi ju hur ingenting det var innan lustgården växte fram. Rosengården var då nyanlagd och i sanningens namn ännu inte mycket att skryta med. Utöver den fanns en grovt tillyxad köksträdgård – och himmelsvida visioner som lockade till framtida besök.

Ljuskronan i portalen syns inte så bra på bilden,
men är maffig i verkligheten.

Sen dess har vi varit där flera gånger. Vid varje tillfälle har nya saker tillkommit, och gör så fortfarande. Här finns nåt för de flesta smakriktningar. Barnvänligt är det också, inte bara den megafina lekparken utan hela anläggningen med dess många finurligheter och stora tummelvänliga ytor.

"Skalbaggsutställning", sa guiden. Det lät väl intressant –
men var nåt helt annat än man trodde. Fantastiska
– i ordets rätta bemärkelse – skapelser!

En hel dag tillbragte de båda familjerna i trädgårdarna. Minst så mycket tid behöver man! Jag räknar kallt med att alla k. läsare förr eller senare far dit, och då rekommenderar jag logit på det här förträffliga pensionatet, som förutom alla andra meriter har den goda smaken att ligga tvåhundra meter från parkentrén. Nackdelen med Ockelbo är att det inte verkar finnas nåt vettigt matställe där, förutom Wij trädgårdars egen restaurang, fast visst kan man väl stå ut med pizza en och annan gång emellanåt eller plocka ihop en buffémåltid i nån av matvarubutikerna (den som är ett anagram på CIA är helt fantastisk, där gick jag fascinerad i en timme och kände mig ändå inte färdig; fast jag i en butik på semester är förstås ett kapitel för sig och ett jag inte tänker gå in på nu).

Bilderna får berätta mer. Men inte för mycket, den k. läsaren måste ju bli nyfiken och vilja åka dit och se själv.

Här är späda björkar inflätade i en rostig ram så att det är
svårt att se skillnaden mellan de båda materialen: det stela och
det böjliga, det oorganiska och det spirande. I detta möte
ser det ut att vara mer som förenar än skiljer dem åt.

Ofta är det just fråga om gamla medicinalväxter och andra arter vilkas odling för länge sedan upphört som dyker upp på de mest osannolika ställen i stan. Exakt hur de kommer dit är vanligen omöjligt att säga, men i många fall är det helt enkelt så att de exotiska arterna ligger i jorden som vilande frön från en annan tid, i väntan på att något ska inträffa -- ett gatuarbete, en husrivning, en ny rabatt eller någon annan störning -- som ger dem möjlighet att gro. Och när de väl får fotfäste på ett ställe kan de dröja sig kvar under mycket lång tid, precis som belladonnan på Sandåsgatan. Belladonna (Atropa belladonna) är en meterhög och mycket giftig växt som ursprungligen kommer från Sydeuropa, där den en gång i tiden var mycket uppskattad på grund av att den gav ett extrakt som i sin tur gav kvinnor vidgade pupiller, vilket ansågs vara sexigt. Den dök upp, oklart hur, vid en husknut på Sandåsgatan alldeles nedanför Observatoriekullen vid mitten av 1800-talet. Och där står den lustigt nog än.

ur Naturens nollåttor

Fredrik Sjöberg

Och ni som bor i Stockholm kan nu springa och titta efter den giftiga men kanske ogifta belladonnan, som åtminstone jag då aldrig hade sett i verkligheten förrän nu i Ockelbo.

Gamla traverser kan man väl aldrig se sig mätt på?

*Detta är naturligtvis inte sant, men medge att det låter som ett gammalt välgrundat talesätt från industrisemestereran.

Here comes the bride - eller?

Satt och jobbade med ett bröllopsspel och googlade efter nånting bröllopsrelaterat när jag hamnade på den här bloggen. Den är visserligen präglad av en formlig besatthet av bröllop men är snygg och visar en massa piffiga pyssliga tips som är helt i min smak (kolla manschettknapparna av skrivmaskinstangenter! bara en sån sak!) om än inte alls inom ramarna för min tidsbudget. Hur som helst blev jag nyfiken på hur det blev med det minutiöst planerade bröllopet – men upptäckte att ingen postning skett sen den blivande bruden funnit en ännu perfektare brudklänning, i mars. Mäh! Hallå! Vad hände? Fick gummen nog? Fick gumman nog?

Jag prenumererar nu på den här bloggen bara för att eventuellt få veta nånting om dessa helt okända personers vidare öden.

pack a shirt and some fresh pajamas

Först några ord om packning.

Jag gick lite annorlunda till väga den här gången: tänkte ut vilka bagagekategorier som skulle ingå och ritade upp dem. Sexton kollin blir det, sa jag till Maken när detta var gjort. Han himlade med ögonen och frågade hur många år jag hade tänkt vara borta. Jamen kolla här då, sa jag och visade min skiss.

Går att klicka större om man är mycket intresserad av
vårt bagageutrymmes innehåll. Cirklarna med enstaka
bokstäver i betecknar varje familjemedlems
garderob, minus ytterplagg, regnkläder och skodon.

När vi packat färdigt påföljande dag visade det sig att två kategorier kunnat samsas i ett och samma kolli, men att Maken å andra sidan medförde ett eget kolli med lektyr.

Nu var vi resklara – vi och våra sexton kollin.

having lots of weather here

Först är det tretti grader varmt så länge att det gröna gräddas till en gulbränd ton och saker självantänder i hettan. Sen öppnar sig plötsligt himlen utan förvarning och häller ur sig en massa vatten. Sen blir det pôtthett igen. Sen kommer ett åskväder vars like man sällan skådat: ett sannskyldigt skådespel! Sen ånyo gass, och nu gör allt vatten som strävar tillbaka upp mot högre sfärer att en rent sydostasiatisk luftfuktighet råder: tvätten torkar inte på strecket trots att det är tjufem grader varmt. Sen börjar det tvärt hagla iskorn stora som kikärter. Den ursinniga tre minutersstorm som föregår urladdningarna är den enda varning man får. Mer åska. Mer slagregn. Sex mil härifrån träffades en person av blixten igår och dog. Själva drabbades vi betydligt mildare: "Du är inte den första som köpt ny router idag", hette det i databutiken.

Jag har svårt att hänföra den turbulens som råder just nu till nån svensk årstid. Det liknar ingenting. Men spännande är det.

"Oj, tror du man ska dra ur datorsladdarna nu kanske?"

Här vältrar sig ovädret fram. Efter det jag fått höra uppifrån
de senaste dagarna har jag inte det minsta svårt att föreställa mig
bullrande bockdragna vagnar, släggtunga slag med hammare mot
alla upptänkliga material, hätska handgemäng mellan resar och
ymnigt svärjande ur asaskägg. Du milde tid.

Tor har passerat och regnet strilar i hans hjulspår. Samtidigt skiner solen.

Man begriper inte hur de orkar hålla sig upprätta under
vädrets våldsamma frontalangrepp, men det gör de.

Runokokous Väinämöisestä*

Missförstå mig inte: jag älskar hettan, suktar mig sjuk efter den nästan varje dag på året, eller lägger ett tungt lock över längtan för att kunna gilla läget med paraply och vinterbyls. Men det är värmen jag vill ha. Och nu när den är här står jag inte ut med den.

Fast det är inte riktigt sant: så sa jag bara för att skapa en effektfull paradox. Att jag inte orkar vistas mitt i den gassande solen är förvisso ett faktum. Men att känna utevärmen dallra in genom vidöppna fönster och dörrar och slingra sig lockelsfullt runt mig som sitter i garanterat melanomfri inomhusskugga och knappt svettas alls är en njutning av stora och svindlande dimensioner. Att sen, i kvällningen (och vi vet alla hur nattpigga sommarkvällningar är), gå ut och vara mänska i angenäm ljumhet, det är vad som sen dröjer sig kvar hos mig genom mörka vintern, det är vad jag ska leva på till nästa års handfull av heta dagar.

Dagtid är det dock som sagt otänkbart att vara ute. Sitta i sval bil är däremot riktigt trevligt, så att fara de elva milen till Sunne mitt på dan var alls ingen pina som det skulle ha varit förr i tiden, ja ni som minns bilar utan luftkonditionering vet ju vad jag menar. Målet för utfärden var Rottneros men tar man den vackraste mc-vägen dit passerar man Munkfors, där Lars Lerins Laxholmen ligger. Det ska jag försöka blogga om senare; idag nöjer jag mig med att berätta att besök avlades – och att man fryser som en hund i tjugo inomhusgrader när man är klädd för tjugonio utomhusgrader.

Efter akvarellsällhet och en bukfylleburgare i ett Sunnegatukök landade vi i Berättarladan i Rottneros lagom för att hinna köpa ett program av långe stilige Lämminkäinen som redan svettades hammarforsar i skinnrock och rutiga byxor. Berättarladan är stor som halva Scandinavium och påstås vara Värmlands största lada under ett tak (den består av flera avdelningar). Hade man sagt Nordens eller jordens största hade jag köpt det med, enär det är mycket svårt att över huvud taget föreställa sig en större lada.

Ett stycke av mastodontbyggnaden innehåller en imponerande permanantutställning av gamla motorcyklar; den har jag självklart sett förut så den var inte aktuell denna gång. Vägg i vägg huserar (och jag använder ordet i en ganska ursprunglig mening, för se här går det vilt till) Västanå teater, som varje år sätter upp en musikteaterföreställning. Årets är Kalevala. "Är Fänrik Stål med i den?" sa Maken när jag föreslog en tur dit. Ungefär på den nivån låg också mina egna kunskaper om Kalevala. Den som kan redogöra för nån enda beståndsdel ur detta epos förutom Väinämöinen och Ilmarinen (utan att googla! abbans!) räcker upp en hand.

Nej, det var väl det jag visste.

Här gavs således tillfälle att fylla i en flagrant kunskapslucka och samtidigt bli underhållen. Annonserna jag sneglat på sen i våras hade sett lockande ut. Och nu bar det alltså iväg.

Den k. läsaren kan andas ut: det blir ingen recension. Nej usch så tradigt. Åk dit istället, det blir en förtrollande helafton för den som kan konsten att låta sig ryckas hän. Den galna historien är liksom Ilmarinens himlavalv sömlöst hopsmidd med suggestiv musik till en skimrande (och i sanningens namn också skränande dånande dunkande) kupol som omsluter alla. Svetten skvätter i lika mått från åskådare skådespelare spelmän och dunsterna blandas till hav av blod och kärlek där storsläggiga skrönor och myter förs framåt av roddarnas rytmiska årtag


vid en eftertanke skulle jag ha kunnat författa detta inlägg på runometer nu när jag fått smak för hur gärna den låter sig lånas till muntlig tradering, men den här kafferasten blev lång nog ändå, och dessutom vill jag väcka mina k. läsares nyfikenhet och ressug. Googla inte på runometer nu! Åk dit och lyssna istället! Stort, det är stort, och mycket, och kraftfullt. Sugs in, släpas med, hisna. Upplev den roligaste djurkoreografi ni nånsin skådat! Och för allt i världen: kolla in Henrietta Wahlberg. Gör det.

*Runosamling om Väinämöinen

art for art's sake

Som så ofta fick jag gå och tågbytesdrälla länge och väl i Hallsberg när ingenting var öppet. Annars finns det några trevliga etablissemang i stan: ett förnämligt konditori, en skojig väskaffär, en ekologiskt orienterad butik där man kan köpa stroopwaffeln åt både sig själv och åt Mentormamman, som var den som först lät mig smaka denna oemotståndliga godsak, och faktiskt mycket mer. Men när allt är stängt och man har fyllt på de farligt sinande vätskeförråden med två iskalla Pucko? Vad gör man då? Jo: man kan företa en undersökning av offentliga utsmyckningar på stationsområdet. Resultatet redovisas troligen endast här.

Upphovsmannen är måhända inte okänd, men finns inte angiven i anslutning till sitt intressanta verk (2009) som tycks vilja utgöra ett inlägg i genderdiskussionen. Den spännande kompositionen, som ögonskenligen antyder att konstnären misslyckats med sin disposition, pekar på en skriande obalans mellan yta och intention: utanverket förmår så illa uttrycka det själsligt-mänskliga innandömet! Starka Tidholmska influenser talar sitt tydliga språk i nedre vänstra hörnet. Avsaknaden av interpunktion i "affischtexten" indikerar allas vår vilsenhet i tidsandans syntax. Spritpenna på planschpapper.

Den här rätt fina statyn av Elise Dahlberg (1962) har visst ännu en stund till övers innan tåget går. De båda flankerande bänkarna inbjuder till några minuters vila i ett riktigt fint exempel på en grönbuffert mellan station och genomfartsgata. Brons.

Fast av nån obegriplig anledning har man baxat upp detta monstrum ett sjutal meter längre bort. Upphovsmannen heter Sören Niklasson, och tolkar man plaketten på sockeln rätt är klunsen en förfärlig samhyllning till millennieskiftet, rallarna som satte Hallberg på kartan samt det betongföretag som gissningsvis har anknytning till orten. Jojo, den som gapar över många kockar … Lyckligtvis finns det en bänk som vänder ryggen åt vederstyggligheten. Betong.

når ikke vi pløjer og harver og tromler

Andra sidor av midsommar:

Dan före dansaredan kransaredan sillsvansaredan är
skannaredan: redan tidiga eftermiddan fullt i köpladan.

Hör muzaken:

Vi elsker vort land, og med sværdet i hånd
skal hver udenvælts fjende beredte os kende

når af blomster er flest, og når kvæget i spand
giver rigeligst gave til flittige hænder

Jag skulle kunna embedda. Men det är för skämsigt. Jag är verkligen galen i den här låten men min passion måste förbli hemlig: hur envist man än skriker pop! det är pop! det är inte dansband! neeej inte dansbaaand! inte inte inteee! är ju detta så uppenbart felaktigt att folk tittar bort av genans, förgäves famlande efter nåt överslätande att säga. Själv står jag kvar där med mina blödande händer utsträckta som i en vädjan snälla, visa misskund, min kärlek min musiksmak rår jag inte över, det är barndomen uppväxten men stigmatiserande är det likafullt och jag blir ensam

jag vänder ansiktet mot linan med de sönderskjutna ballongtrasorna högt där ovan och trycker på repeat