Navelskådningspaus

Häromnyssens frågade jag Lotten i en kommentar vem hon egentligen skriver för. Då hoppade hon till och kom efter en stunds hummande och hemmande fram till att hon skriver för sig själv. Samma sak skulle jag ha sagt mig göra om jag hade blivit tillfrågad i den stunden som jag skrev min kommentar. Men sen dess har jag begrundat spörsmålet lite mindre svepande och måste erkänna att det inte är mig själv jag skriver för i första hand.


Jag skriver för min egen skull, det gör jag ju. För den ärade läsare som mot förmodan inte greppar distinktionen ska jag förtydliga: jag skriver här för att jag har ett behov av att skriva, och således skriver jag för min egen skull. Själva texten, däremot, formuleringarna, ord- och ämnesvalen, är inte danade för mig. När jag skriver för mig själv är det om andra saker och med helt andra ord. Det brukar ibland kallas dagbok. Av en del kallas det analys. Den gatukorsningen blir analys i dagboksform.

Dessvärre upphörde för ett åttatal år sen mitt dagboksskrivande, som då hade pågått på högvarv i närmare tjugo år. I längden har det visat sig ha en rent menlig inverkan på mig att inte formulera mina göranden och låtanden för mig själv. Vissa stunder känner jag mig lika vilsen och nollkollig som i tonåren: jag vet helt enkelt inte vad jag sysslar med, eller varför, och absolut inte varför jag reagerar som jag gör i den eller den situationen.

Kaos är den lille skäggige. Han for

till Laos och kom aldrig tillbaka.

Skrivandet är tydligen alldeles nödvändigt. Viss lindring av klådan får jag ju i och med mitt jobb, som går ut på att skriva romaner vars innehåll redan är bestämt av andra. Inte sällan får jag då skriva om människor som konfronteras med problem och frågeställningar som är relevanta även för mig (hurra för litteraturen vettni). Det är bra, men jag måste fortfarande få skriva om just mig. Så högintressant finner jag detta ämne – kan ni fatta!

Den kritiske läsaren frågar nu varför jag då inte återupptar dagboksskrivandet istället för att fläka ut mig och ta en massa plats i cyberrymden. Då svarar jag med en länk till Översättarhelena. Hon ville se mig besvara en enkät om läsning, och det var då jag drog igång den här bloggen. Så henne skriver jag då förstås för. (De där enkätfrågorna håller jag förresten fortfarande på med. Jag filar som bäst på fråga tre, och jag räknar med att vinna nån sorts pris i slowblogging när jag går i mål med nionde frågan om några år. Här är svaren på frågorna ett och två, om nån skulle vara det minsta intresserad.)

För att verkligen skriva bara för sig själv måste man nog vara helt anonym. Det finns kanske läsare som inte vet vem Miss Gillette är ett alias för (Miss Gillette finns inte i verkligheten, förstår ni. Hon har funnits, men det gör hon inte längre. Nu är hennes namn bara en täckmantel), men de flesta som läser den här bloggen känner nog till vem som sitter vid tangenterna. Då går det ju inte an att skriva som jag verkligen tänker. Då blir jag angelägen om att formulera mig någorlunda fyndigt/insiktsfullt/elegant för att läsarna inte ska bli besvikna på mig IRL. (Sensmoral hitintills: Man är ute i ogjort väder när man kör med alias men inte hemlighåller sin fysiska person.)

Jag ser nog att fler och fler tänker att det där med dagbok, det vore nog det bästa i mitt fall ändå. Men jag utvecklas på ett viktigt sätt genom att blogga: jag tvingas redigera mig själv. Jag är patologiskt mångordig och har aldrig kunnat skriva copy men i Bloggers lilla textruta måste ordmassorna decimeras

"I want you to make up some short, catchy prayers!"

"Glöm det, ändlösa litanior är mer mitt forte."

vilket är oerhört nyttigt för mig. Ni skulle se mina utkast. Nej, det skulle ni verkligen inte. Men hur som helst tycks det ju som om jag faktiskt skriver för mina läsare, även om jag bloggar för min egen skull. Däremot, och nu är cirkeln på sätt och vis sluten eftersom det var nånting Lotten sa om mängden kommentarer till en av sina anteckningar som fick mig att kommentera hennes blogg den dagen, är det inte så viktigt att få kommentarer för att jag envetet ska blogga vidare. Det är ju nämligen rätt så kul också.