För bok heter ju hêtre

En kör har nio liv. Minst

En liten by nånstans i Frankrike. Vi har farit dit genom en sällsamt vacker bokskog och jag, som har hört hur patetiskt okunniga fransoser är på saker som finns i naturen, har inga höga förhoppningar när jag frågar vår chaufför vad träden heter på franska. Chêne svarar han utan minsta tvekan och mina fördomar kommer på skam. Åtminstone tills jag är hemma igen och slår upp att en chêne är en ek.

Vi repar i den lilla kyrkan vars port inte är stort mer än meterhög. Medlemmar ur franska kören är där av och till vilket förstås känns nervöst, i synnerhet när vi övar stycken som ingår i deras basrepertoar. Jag försöker avläsa deras miner men de blir med ens outgrundliga. Luften i kyrkan är torr och efter två timmars intensivt repande vill en lätt huvudvärk säga mig nånting. Men vi är taggade och upprymda och jag föser den åt sidan.

Oförskyl(l)t förpassad till skamvrån

Den här dagen är helt galen, det finns ingen gräns för hur mycket som ska hinnas med: nu tar markisinnan emot och visar runt i sin trädgård. Den är paradisisk och längst ner, bortom betesängarna, glider stora fartyg makligt förbi. Seine! Där! Alla är speedade och vimlar runt och fotograferar allting och varann. Muu, säger korna nere vid floden. Bää (eller nånting ekvivalent med bää), säger vi.

Sen vankas hemlagad buffé – med vin? Är det riktigt klokt det? Jag tänker att huvudvärk alltid blir ond av rödvin men att rosé säkert är en helt annan medicin och slår i trekvarts plastmugg. Ann-Karin skålar med domedagsorden Det här kommer vi att få ångra och en liten djävul i sin laserblick. Vi får byta om där i samlingssalen och det gör oss ännu mer lågstadiefnissiga. Kanske är flamset också ett sätt att hålla nerverna i schack: en besvärjelse. Det känns som att skratta döden rakt upp i ansiktet: som att befinna sig på en punkt där inget illvilligt längre kan nå.

Och sen begår vi vår konsert, och vi är riktigt, riktigt bra, och kyrkan är fullsatt i den mjuksvarta franska aftonen och borgmästaren är där och alla håller tal och standar un truc delas ut och Gunilla tolkar allting fram och tillbaka och publiken är överförtjust, eller är den bara överhövan hövlig, nej ikväll vill vi tro att vi verkligen var sådär bra



och efteråt blir det champagne, champagne med kakor till, pröva det, det är en skojig kombination, och franska kören har repat in en supvisa av skalden Wennerberg som vi jublar åt och sen sjunger prima vista med dem, och i glasen måste det visst skumma och pärla oavbrutet och jag tror inte att nån enda vill åka därifrån. Jag undviker att kolla hur mycket fordonsförarna dricker, och det bär tillbaka genom den nu mörka skogen. Franska körledaren sveper förbi på en tusenkubikare, mycket ordentligt med hjälm på. Och sommarjacka, vanliga byxor och lågskor. Förstås.

Utanför hotellet sitter två horor i varsin vit skåpbil under en viadukt. Inne i baren kan man få sig ett glas till.