... får vår gris en sockerbit
En huvudstad nånstans i Frankrike. Det är lika varmt här, men fjortontusen gånger så mycket folk som på den mindre ort vi lämnat. Tunnelbanesystemet innehåller inte en hiss, inte en rulltrappa, inte ens en enkel tvåspårsramp på ett enda ställe. Bebisen sitter uppmärksamt framåtlutad i vagnen och försöker titta på precis allting runt sig. Maken och jag kröker rygg och kånkar. Hellre en enda lång trappa än trettiofem korta. I Métron är det trettiotre korta. Ute på gatan konstaterar jag att nej, det är inte bara tilltrampat trädkladd som har fastnat i barnvagnshjulens grova mönster. Jag hittar ett nystan såna där tunna engångsbuntband i en i övrigt tom papperskorg och använder dem att skrapa rent med.
Hotellet är mycket behagligt inrett, verkligen ombonat med bekväma fåtöljer och mjuka mattor sådär som man skulle vilja ha det i sitt bibliotek hemma i sitt enkla palä. Allting är dimensionerat för små smala dvärgar med mikroskopisk packning och stegen i trapporna skevar som oreglerade tandgranityr, men hotellet är fräscht. Snett över gatan ligger en boutique suédoise som saluför Marimekkoprodukter, glanslackade träskor och annat Skansensvenskt. Det blir ett konsensusbeslut om att undvika allt vad transportmedel heter, så vi tar oss till fots mot Maraiskvarteren där vi bodde sist vi var här. Sist: det var först för min del. Det var november den gången och jag hade aldrig varit i Paris förut, men jag begrep genast hur Claes Hylinger känner det. Ett obestridligt syskonskap med Göteborg genomsyrar de centrala delarna av den här stan och jag avväpnades genast. Dessutom visade sig lingua franca även här vara engelska – är det dags att byta namn på uttrycket nu till lingua anglesia, eller vad det kan tänkas bli? – så min fasa för att utöva en icke-perfekt franska rullade ihop sig i doggkorgen och slumrade till.
Marais på försommaren är inte likt Marais i en ljum november som tillåter dinerande ute på trottoarerna. Vi hittar ett av våra gamla riktmärken, men inte hotellet där vi bodde, och hur det nu går till förirrar vi oss in i judekvarteren där det utlovas kasher eller casher i vart och vartannat skyltfönster. Och överallt detta myller av folk. Om man blir tröttare i huvudet än i fötterna eller tvärtom är svårt att avgöra. Ett glas kyld vätska hjälper alltid, även om det intas på ett turisttillvänt etablissemang invid en starkt trafikerad led. Det ligger i alla fall på skuggsidan.
Kvällen är i så fall skönare: hela flocken vandrar mot aftonens begivenhet som utgörs av föda serverad som de bofastas förfäder gallerna fick den serverad. Det är robust och gediget och utan krusiduller och jag borde ha roat mig utan tanke på vare sig morgondag eller övermorgondag, men istället känner jag att jag misslyckas kapitalt på tre fronter (och fäktar med ryggen mot en brandvägg). Bebisen borde slippa vara i den här miljön. Hon är visserligen inte den som klagar, utan gapar glupskt efter pâtén som jag matar henne med, men egentligen är hennes läggdags passerad med god marginal. Jag får dåligt samvete, blir dyster och osocial och har således inte där att göra. Och sen känner jag mig ännu mer dum för att jag inte istället hittat på nånting som bara jag och maken och bebisen kunde ha gjort: han, maken, fyller trots allt år just idag, och varför tänkte jag inte på det innan jag förbetalade den här middagen, det var verkligen oförlåtligt nonchalant, och
det finns till slut ingen annan utväg än att gå därifrån. Och ute på gatan, där det nu råder en relativ svalka, känns det genast bättre. Bebisen blir trolbunden av en dragspelande musikant och jag dansar vals med henne där på gatan. Sen går vi vidare och kan inte låta bli att parkera oss på uteserveringen hos det som måste vara stans överlägset värsta turistfälla. Vi var där och blev uppskörtade förra gången också, men de crêpesen var det åtminstone nån substans i. Nu betalar vi nitti spänn var för ett coupglas fyllt av syntetisk grädde med två ärtstora glasskulor i botten (grädden låg såååå obekvämt på de där ärtorna). Men det gör inget: vi har gått med vidöppna ögon i fällan. Servitören heter Konrad men är äktfransk.
Efteråt går vi hem och lyssnar till vägg-i-vägg-grannarna som tycks sitta i vårt klädskåp. Det är inte särskilt intressant så jag stoppar i öronproppar för första gången på flera år.
<< Home