... gör detsamma har han sagt

Hurra, jag har fått en ny systervän. Se där: man ska aldrig underskatta motorcykelklubbar! Där kan allt möjligt hända.

En av fingervisningarna från universums kontaktförmedlare om att min nya lekkamrat är av det rätta virket formulerar hon själv så här (lekkamraten alltså. Eller kanske universums kontaktförmedlare, fast genom hennes tangentbord?) (och lite redigerat av mig) , apropå min anteckning om plättgräddning:

Dessutom har jag en likadan vattenkanna som du fast min är lila. Hade en röd tidigare men exet fick behålla den när vi gick isär. Min lila kom till mig på ett lite annorlunda sätt, kan man säga. Skulle återvinna plastförpackningar vid Konsum, och när jag började kasta in mina torra ursköljda förpackningar (blir nästan galen på det ibland) fick jag se att där, där låg en liten belöning till mig: en lila vårtig vattenkanna. Med risk för att fastna i hålet sträckte jag mig ner för att nå henne. Och nu är hon bara min. Att halva orten pratar får man bjuda på, det räcker att någon enda ynkans förtappad själ sett min stora rumpa sticka upp ur hålet på containern så vet halva samhället om det. Men så är det att bo i ett litet samhälle: det som inte finns att se, det får man höra.

Kanske uppstod kärlek, men deras minspel avslöjade inget.

Det är verkligen mäkta sällsamt: jag har alltså vuxit upp tillsammans med den där vattenkannan, och eftersom den är gul har det aldrig funnits i min föreställningsvärld att den skulle kunna existera i andra färger. Men rätt vad det var fick jag alltså reda på att den har tillverkats i minst två andra kulörer! Den tanken bogglade såklart, och om vi inte redan hade bestämt att dejta så skulle jag ha gjort vad som helst för att få se min kannas lila frände. Förmodligen skulle man kunna använda denna likhet-i-form-och-funktion-men-olikhet-i-färg till toleransalstrande paralleller, men de känns lite för uppenbara att formulera, så dem lämnar jag åt er, kära läsare, att tänka ut själva.

Lustigt nog hade jag för inte längesen läst om Torbjörn Boström, som äger en massa plastvattenkannor med nostalgokänsla. Han började samla av en slump och ställer nu ut sin samling här och där. Den skulle jag gärna vilja se! Ironiskt nog visste jag inte att den visades på trädgårdsmässan när vi var där – men jag har läst det i mängder av referat efteråt, tack tack. Så här såg det tydligen ut, i alla fall.

En sån kanna som den blå som syns bäst på bilden
har jag – ärvd även den – fast ljusgul.