Vad tar ni för burken där i fönstret

En anblick som är hypnotiskt lockande

– och då menar jag inte håret

En loppisbod nånstans i Frankrike. Praktiskt taget oemotståndlig i mina ögon. Hur kan jag ändå låta bli att gå in? Är det för att passagen från trottoaren till bodens innandöme knappt förslår för en medelsmal nordbos passage, och långt mindre en barnvagns? Är det vetskapen om att en enda ytterligare pryl skulle komma min ryggsäck att rämna likt en After Eightstinn mr Creosote? Har det rentav nåt att göra med att maken är måttligt trakterad av att rota bland dammiga gamla kaffekoppar serietidningar ångstrykjärn stövelknektar rostbrödställ tillbringare brevpressar korseletter fuskfajansvaser prydnadsrevolvrar leksaksbilar glasljusstakar äkta reproduktioner skorprivare porslinspapegojor tapisserietuier julpynt servettringar i formpressat japanskt päronträ

och titta på de där reklamskyltarna, de är inte nytillverkade inte, och antagligen döljer sig där en massa vackra plåtburkar också … En av mina favoriter i burkarsenalen införskaffades i Nederländerna en höst i en liten stad där det visade sig ligga en särdeles välsorterad kuriosabod. Allt var aptitligt uppdukat efter färg vilket förmodligen ökade köpattraktionen med flera tusen procent. Där införskaffade jag en rund burk med färg som liknar gammaldags emaljerade kärl – med den gröna dekorranden och allt – och prydd av en enkel bild av en slingerkrasseplanta. ZUIKER står det med modernistiska versaler på burken och i den förvarar vi numera vårt strösocker. En viss uppståndelse kringgärdade burkköpet: efter besöket i antikboden (det går inte att skriva antikbutik, känner jag, eftersom det skulle bli ett oavsiktligt stilbrottsligt rim som inte skulle tillföra ett dugg) lade jag ifrån mig burken på marken för att fotografera en eller annan hänförande vy – varpå den cylindriska burken i sin plastpåse prompt rullade ner i kanalen. Hjälp! Vad göra? Det fanns trappor på kajkantens insida men burken hade hamnat för långt ut för att nås utan redskap. Några meter ut i kanalen guppade den sorgesamt och fördes långsamt med av strömmen mot öden jag inte ens ville tänka på. Men jag ville verkligen ha den där burken! En bit bort låg en sportbutik där jag virvlade in och förklarade missödet med en mimik som tydligen var bevekande, för en förmiddagsuttråkad expedit hittade på att fästa ihop ett par långa bambukäppar (oundgängliga sporthjälpmedel för nederländaren uppenbarligen) och hejdade rådigt antikfyndets fortsatta färd ut i vida världen. Nu står den trygg här i skafferiet. Jag hoppas den är nöjd med att ha hamnat i Sverige, den äventyrliga burken.

Miss Gillette fönsterfotar

Några franska burkar blev det således inte. Däremot äger jag en skiva med ett så gott som fullkomligt okänt popband som hette Franska bönder. Men det har ju strängt taget inte ett dugg med det här att göra.