Och så blev det ingen låttitel den här gången bara för det!

Den uppmärksamma läsaren har noterat att jag har en viss fallenhet för att rubricera mina blogganteckningar med låttexter. Egentligen är det ett oskick, för att inte tala om fantasilöst: varje avsnitt av That 70's Show och varje avsnitt av Grey's Anatomy (för att bara nämna några exempel) heter som en pop- eller rocklåt. Låten/titeln är förstås avsnittets tema, och åtminstone vad gäller Grey's är hela detta koncept imponerande väl genomfört. Men så har manusförfattarna också trekvart på sig att illustrera låttiteln så att det tydligt framgår för tittarna vad de vill ha sagt.

Likadant borde kanske jag också göra. Annars ger jag ju ingen en sportslig chans att begripa sig på mitt rubrikval. Hur många har till exempel listat ut att den amerikanska dinern som jag skriver om i "Don't you look at my girlfriend" hette Breakfast in America (en gammal Supertramplåt vars första och tredje vers börjar just med den meningen)? Nä, just det. Och ändå påstod jag för ett tag sen att jag skriver för mina läsare. Nåja: det är väl ett krampaktigt försök att omge mig själv med lite gåtfullhet, kanske i förhoppningen att nån ska ta det för djuuuup.

Nu låter det kanske som om jag raljerar, och snart kommer jag att låta alldeles väldigt motsägelsefull, men: jag har förvärvat en intensiv motvilja mot citat, i synnerhet citat som lösryckta ur sitt sammanhang används för att bevisa en eller annan ståndpunkt. (Inte lika avog är jag mot såna som används för att illustrera eller förstärka en stämning eller känsla. Känslor är ju och förblir personliga.)

Som ung vuxen var jag fullfjädrad citatmissbrukare – fullständigt outhärdlig, tycker jag idag. Jag kunde kommunicera praktiskt taget enbart med låtcitat och jag gjorde det därför att jag ansåg att en låt säger mer än tiotusen ord. Det gör den ju också

men inte samma >10 000 ord för andra som för mig. Och det finns faktiskt folk som är så funtade att låtar inte betyder ett endaste dugg för dem utom just de toner som spelas och de ord som sjungs, punkt och slut. Nähä! Jodå – sug på den, du. Jag tror dig inte. Inte? Hör här då:



För längesen, i ett annat liv i ett annat millennium, levde en brud med västra kungarikets rastlösaste fötter. Hon bodde högst upp i ett hus där man bara såg himlen och några trädtoppar genom badrumsfönstret om man sjönk djupt ner i karet när man badade, och nånting inom henne trotsade all rationalitet.

En dag ringde en riddare till bruden. Honom hade hon lärt känna för längesen och hon hade aldrig riktigt lyckats lirka ut honom ur den där buckliga och sanningen att säga ganska fula rustningen, bara gläntat lite på visiret hade han gjort, och bruden, som levde i den fasta vanföreställningen att hon ägde själsförmågor som ingen annan ägde, var fortfarande irriterande angelägen om att få tillträde till den där rustningen. Det verkade ju så spännande där inne – att skenet ofta bedrar visste ju bruden, jodå, sina ordstäv kunde hon både utan och innan.

Bruden och riddaren återupptog en trevande kontakt som intensifierades ganska snabbt. Oj, tänkte bruden allt som oftast, jag vet ju ingenting om riddaren – å så spännande! Jag är bestämt kär! Och som på ett givet tecken skickade riddaren ett kassettband till bruden (minns att detta utspelade sig i ett annat årtusende, då inspelning av blandband fortfarande var en stor grej): ett blandband som från första till sista sekunden var fyllt av låtar som talade ett nästan övertydligt språk om längtan, om uppoffringar, om lönnlig kärlek, om själsligt samförstånd och hela paketet.

Bruden sjönk djupt ner i sitt badkar, betraktade den åskgrå himlen och skälvde av förväntan medan blandbandet snurrade på kassettdäckets spolar. Låttexterna talade till henne, ja hon hörde riddarens röst där i musiken så tydligt som om han hade stått rakt framför henne och talat själv. För det var henne han talade till: han berättade om henne, om sig själv och om dem tillsammans. De två, bruden och riddaren, mot alla odds och mot alla andra. Låttexterna fyllde bruden med en övertygelse som fick henne att en dag säga upp sin lägenhet, packade sin gamla kombikupé med 2,3-literssexan i och flyttade till riddaren i södra delen av kungariket.

Det blev en vedervärdig tid. Riddaren gick omkring och molteg. Bruden led. Trots idoga försök att prata upp rustningen smeka upp den, lirka upp den, försöka att ta sig in i den med hot och mutor, kom bruden ingenvart. Till sist pryglade hon den med dess egen lans i ren vanmakt, men inget hjälpte. Inte en millimeter till öppnade den sig. Till slut randades dagen då hon packade sin gamla kombikupé med 2,3-literssexan i och lämnade honom, men innan hon gjorde det var hon bara tvungen att få svar på en naggande fråga som länge nu hade krafsat runt i henne utan att hitta nåt svar:
"Men blandbandet då?"
"Blandbandet?" "Ja – med alla de där låtarna, om allt som vi hade gemensamt och allt vi skulle bli och vara. Betydde det ingenting?"
"Betydde? Det var ju bara musik."



Sen jag … eh … hörde denna sedelärande historia har jag haft mycket svårt för citat av alla de slag. Jag har insett att man inte kan förlita sig på att andra människor automatiskt förstår vad man menar bara för att man hänvisar till nån gammal låt som står som ikon för nånting specifikt ur ens egen i barmhärtig glömska höljda ungdom. Jag har till och med fattat att två personer som hör en och samma låt vid precis samma tillfälle, på samma plats, samtidigt, inte får samma associationer till den givna låten. Låttexter är odugliga som lingua franca.

Fast nån rubrik ska ju blogganteckningarna ha. Och det finns ju sju världshav av låttitlar och -texter att ösa ur. Så jag förbehåller mig trots allt rätten att vara lite pseudogåtfull.