A som i avokado, B som i barn

Det är inte klokt vad duktig jag har blivit på att laga bebismat. Och jag har svårt att begripa hur burkmaten kan vara så förtvivlat smaklös. Även utan salt går det att tillreda puréer och mos som skulle platsa på vuxenmiddagsbordet utan att rodna det allra minsta om blomkålsöronen. När man kokar de rotsaker och vegetabilier man vill gifta ihop i dagens jôrpa (=jox, gucka, smörja) kan man halvera en liten vitlöksklyfta, låta den koka med och sen mosa med i purén. Örtkryddor finns det ett stort urval. Man kan också krydda med lagerblad och pepparkorn (som tas ur sen, såklart). Att bebisarna inte tål salt så bra betyder inte att de inte tål några smaker över huvud taget.

Med äldsta barnet var jag kanske lite slö, men också rätt så nermuntrad av att hon är så kräsmagad. Hellre än att tvingas slänga bort mat jag stått och tillrett med den största kärlek och omtanke slänger jag burkmat som jag köpt utan att råka i affekt på minsta vis. Men den här yngsta lilla kamraten visar tydligt att hon gillar mina jôrpor bättre än affärens, vilket förstås sporrar mig till oanade kreativa höjder när jag rattar stavmixern.

Fast så roligt som att ta kontroll över sin egen avokado är det förstås inte att bli matad.

Den med blå ögon …

… och den med bruna.

Bebisarnas tillvägagångssätt skilde sig dock lite åt. Den äldsta skrapade listigt ur fruktköttet med tänderna medan hon tryckte avokadohalvan mot ansiktet, medan den yngsta tuggade i sig rubbet och spottade skalbitar emellanåt, glad som en speleman över att äntligen få äta nånting själv. Nu begynner en kladdets säsong!

mat på bord och golv
slisk på bord och golv
slask på bord och golv