en och annan karamell

I mellersta tonåren kände jag folk från Söderköping. Jag kände massor av folk från olika orter i Östergötland och kunde höra på dialekten om nån kom från Motala, Mjölby eller Boxholm. Den enda östgötska ort jag hade varit på var emellertid Norrköping, där jag hade tältat en vecka på en fritidsanläggning. Av själva stan hade jag dock inte sett annat än ett av husen i nåt villaområde en morronstund när en eller annan hungrig fågel slog morronens första drill.

Sörping, som har den bredaste och skönaste av alla landskapets dialekter, kom jag inte till förrän för två år sen. Jag medförde då man, barn och en termos fylld med is och fetmjölk.* Jag vägde tjugo kilo över det normala och det var årets varmaste dag: 33 grader i skuggan. Mycket orkade ingen av oss men de megalomaniska glasskapelserna som krängs nere vid kanalstråket hade vi hört talas om. De måste ju upplevas.

Varken Maken eller Julflickan orkade
äta upp sina. Det gjorde egentligen inte
jag heller, men jag kunde inte låta bli.

Söderköping har både idyll och historia att erbjuda, så för mig som brukar vilja se och göra så mycket som möjligt blev besöket mest frustrerande. Jag visste att jag ville dit igen, och när årets Gotlandsresa planerades såg jag att den lilla Madickenstan ju ligger mycket lägligt för oss som ville göra resan till färjeläget i två etapper. Ypperligt mottagande fick vi av Bloggblad, som hjälpte till med tips i förväg och dessutom bjöd på en helt grym dödbakt sockerkaka (jomen jag älskar såna! och tog om tills jag nästan skämdes) med efterföljande eminent guidning i själva stan.

Trendgamla krukor mot äktgammal fasad nånstans i
labyrinten av gränder. Överallt har det legat kloster.
Nu bor här folk i/strax ovanför ruinerna. En karl odlar
bönor där ett altare stått, förmälte vår ciceron,
och är mycket belåten över denna sin ordlarvits.

Fortfarande blev det ändå bara ytskrap: nu när jag inte var gravid orkade jag mer, men då var istället familjens två fölungar intresserade av helt andra saker än sin gamla mammamärr och måste vallas för att inte skutta vilse i de små gränderna eller dratta i kanalen. Själv skulle jag vilja titta ordentligt, läsa på skyltar, insupa stämningar – kort sagt turista grundligt. Gärna Sundbyberg, men först en rejäl östgötasemester!

Lille George fröjdar sig vid en klockstapel som
påstods vara femtio meter hög. Det betvivlade vi,
men säkert var att det inte var mer än femtio
meter till nästa kyrka (alltså inte den som syns på bilden,
utan nästa). En lämplig uppvärmning inför
kyrkotäta Gotland!

*Jag led av en halsbränna som var kvadrupelt vedervärdig den där smällheta på smällensommaren. Mjölk var det enda jag kunde dricka och den måste förstås kylas.