Gotland i mobild, del II

Vi satt som bäst i trädgårdsfiket efter grotteturen och slafsade i oss svindyr saffranspannkaka när Lille George lyfte sitt begräddade och besyltade nylle och sa: Lummelunnagotta! Kvack, sa dess stolt förtjusta föräldrar, kan du säga staffylognit också lilla gumman?

Ni har hört Jonas Gardell förlöjliga det. Vem … bryr … sig! Ni har kanske trott att han hittat på alltihop – en komikers fantasi och det. Men si! en spottloska väster om ingången till Lumbalumbagrottorna (söder om vilken vi förresten bodde en spottloska) fanns denna skylt, norra Europas största. Jag var tvungen att gå närmre.

Nej, jag tittade inte på kvarnhjulet. (Vem bryr sig?) Gratis skulle jag ha gjort det, men det kostade tio spänn, och eftersom souvenirerna som såldes i biljettbutiken var så fula ville jag inte lägga en tia på själva sevärdheten heller. Jag är medveten om hur den som stod i biljetteriet såg på mig: jag har nämligen själv flera somrar suttit i biljettluckan i ett cykelmuseum där det kostade två kronor att gå in (en krona för barn) men där de flesta ändå vände i dörren när man påpekade att det kostade en liten slant att komma in och titta. (Men ni förstår själva att jag läste och skrev mycket på de arbetspassen.)


Vad gör man på Gotland när man inte är kerameakfreak? Fyra keramiker på varje kyrka går det kanske inte, men … Jo. Jag tror faktiskt det ändå. Vad ska man man med all denna keramik till? Vad skulle jag göra utan min lilla bytta Alltså det är fint och hantverksskickligt och allt. Men alltför keramiklik keramik är inte min grej min påse min tekopp min löksoppa.

Men. Barna. I Etelhem finns öns äldsta krukmakeri där man för en blygsam slant kan få prova på att dreja själv. Det fick Julflickan höra talas om. Sålunda: mot Etelhem. Där såg inte bara hennes, utan även Makens förstfödda lersnurrigheter dagens ljus. Detta med drejningsbiljetter är en affärsidé som man motvilligt måste buga sig för, ty under halvannan timmes väntan hinner fyra personer äta stora lass dyr saffranspannkaka och därpå handla pottor och byttor för en halv u-landsbudget.

Jag vet vad jag nyss sa om mig och keramik men där skulle jag faktiskt ha handlat om jag hade haft nåt behov av fler kannor, koppar, muggar eller skålar. Det fanns keramik av alla möjliga sorter, från ganska traditionella modeller och färgsättningar till serviser i nyanser och mönster som åtminstone inte jag förknippar med keramik alls, och när jag bugar mig för den är det inte ett dugg motvilligt.

Drakarna står i ett fönster i själva verkstan och måste vara släktingar till de drakar Odorf Mas gjorde som valp. Jag tog bilden för att mmsa honom och visa, men medan jag stod och trixade med bilden ringde Larsson: "Jag är nere på kusten och står just och väntar på Odorf Mas." Så det var det drakarna hade berättat för mig. Nåt förstod jag ju att det var, bara inte exakt vad.


Båtfolket ska då alltid göra sig märkvärdigt. Tur att det i alla fall finns nånting jag aldrig kommer att behöva: en klockmast. Jag hakade aldrig på trenden med radio och telefon i dasspappershållaren heller och det känns ju rätt skönt nu i det nya millenniet att kunna se sig i backspegeln med rak rygg och frank blick.