Gotland i mobild, del III

Utställningsaffischen fångade mig: en skulptur som lyckades vara rund och se alldeles mjuk ut trots att den var av gedigen metall: ett ryggliggande spädbarn med fötterna i vädret. Under några ensamtimmar i Visby gick jag och såg en retrospektiv över Pye Engströms alster. Affischbarnet var ett i en serie om tre som tillsammans visar ett av mänsklighetens största kraftprov: hur det mycket lilla, liggande barnet vänder sig. Alla månraketuppfinnare och krigsgubbar och postmodernistiska poeter – varsågoda att buga djupt och ödmjukt, för nåt svårare gör man kanske inte under hela sin livstid. Det där jättehuvudet på den pinnsmala halsen; de där skälvande kämpande nackmusklerna; det där spjärnandet med lemmar som vet vad de vill men inte hur eller varför. Jag anser mig inte tillhöra de blödiga men fick tårar av tyngd lycka i ögonen av Engströms spädbarn.

Helheten: bastant glad skulptur som inbjuder till beröring, bruk; som inspirerar till egenknåpande – i en eller annan form.


Smart och snyggt: toadörrarna på Fornsalen.


Kungsör: en ort vi aldrig åkt in i trots att vi passerat avfartsskyltarna hur många gånger som helst Många många! Nie nie! Lokalbefolkningen har satt citattecken av eltejp om CENTRUM och det har de kanske skälig grund för ifall det är nåt representativt att innehavarna av Gästgiveri Thor Modèen inte ens har lyckats vända accenten i stadens sons namn rätt. Man tar sig för pannan.

Personalen på den asiatiska restaurang där vi åt var emellertid oerhört tillmötesgående. Förmodligen borde man väl utforska orten en liiiten aning grundligare. Fast inte nu. Inte nu. Och detta var sista anhalten på vår juliresa.