vi tar oss en tur

Barnas sommarlov har börjat. Det är besvärligt med tanke på hur lite deras föräldrar har tid att inte jobba. Men en lördag är ju alltid en lördag. Lille George pladdrar allt begripligare – Lubba, hitta ja! som hon sa när hon hittade en klubba nerstucken i en uteblomkruka för senare bruk, och Boll, tycker ja! när vi körde förbi fotbollsplanen. Detta senare kräver viss tolkningsförmåga och enligt eget förmenande ligger jag efter mina snart åttifem romantolkningar väl till på det området: "Där sparkar man boll. Det tycker jag är kul!" är en trolig uttydning, medan Mamma läsa mej! väl inte bereder några svårigheter för nån. I bilen säger hon Anna! Ång!* mellan låtarna. Det är förtjusande hur många gånger man än hör det.

Getings from Sweden menar de nog. Men vad är detta?
En kiosk-sf-roman från femtiotalet? Eller är det turistrådet
som vill locka hit utländska entomologer?

Vi har misslyckats en gång tidigare och bestämde oss därför för att komma iväg i hyfsad tid för att hinna. I Askersund finns ett pralineri som åtnjuter viss berömmelse; chokladtillverkning håller såväl Maken som jag för en fullt rimlig anledning till en utfärd.

Askersundsbesöket inleddes dock med nån halvtimmes kämpande i blindo med bilens trilskande c-lås. Med lika delar list och vanmakt gjorde Maken allt för att få bukt med vad det än var som gjorde att bilen vägrade låta sig låsas. Vi har inte tillvalet dörrlås på förardörren varför det faktiskt är nödvändigt att elektroniken funkar. Proppskåpet lokaliserades; säkringen ifråga undersöktes. Ingenting hände. Maken upptäckte då att nån av oss råkat trycka upp tanklocket och stängde det. Nu fungerade plötsligt nycklarna igen, men däremot ställde sig ena bakdörrens själva låsmekanism oförklarligt i stängt läge. Den lät sig rubbas, men bara till superstängt läge. En nödskruvmejsel i reservhjulsbaljan och hotelser om muskovadosocker i tanken löste problemet åtminstone temporärt och vi kunde börja jaga lunch.

Venus choklad. I september anordnas chokladsalong i samma stad.

På hemvägen sammanfattade Maken det hela.
"Krånglande bil. En restaurang där man fick sitta och sitta utan att nån över huvud taget tycktes se en. En annan där du blev förbannad utan att vi ens gått in och satt oss. Lunch bestående av mackor (som i och för sig var jättegoda, men ändå.) Glassätning i evigheters evigheter utanför en gammal båt full med krimskrams.** Sen började det regna på oss. Och så en kvart på en chokladfabrik. The excitement …"

Men det var det värt!

Men jag, jag älskar sånt här! Jag älskar det här landet precis som det är!

På hemvägen sov Lille George som en sockergris med sitt dockansikte fullsmetat med choklad. Vi andra rastade vid en av de vidunderliga Laxsjöarna och sen fick jag sova en stund i baksätet medan Maken vikarierade vid ratten. Hemkomna möblerade vi om lite i trädgården medan barna rusade omkring näck och käkade halvmogna hallon och badade i regntunnan. Medan jag lagade köttfärssås lagade barna nånting i diskhon som Magica de Hex skulle ha varit stolt över. Alla åt så det smaskade om det. "Ungi!" sa Lille George om sig själv och sen om oss andra också i tur och ordning, och för en gångs skull var det faktiskt sant. Ja det har varit en härlig dag på det hela taget.

Hoppat i galen tunna? Nej, bara små galningar i tunna.

*"Annan sång"
**Det kramset var så krimsigt att jag blev helt förhäxad. Högt och lågt om vartannat på ett tydligt maritimt tema; somligt både högt och lågt på samma gång. Vrakgods till vrakpriser: men visst hittade jag ett par saker värda att bärga. Och Julflickan fick en portmonnä gjord av ett polerat gredelint musselskal som hon är så säll över att hon andas ååå så fort hon tittar på den.