Bryt vänster för fan Pia, bryt vänster!

Maken och jag stod och joxade med nån teknisk detalj kring det löjligt roliga dataspel jag just översatt klart (ja ja, det kan hända att vi spelade lite. Men det är jag tvungen till för att kunna översätta spelet korrekt. Research, sånt kallas reserach). En ringsignal ljöd. Två gånger, fem.

"Det är din", sa jag till Maken (min spelar nämligen Jason Falkner eller, om det är Maken som ringer, Billy Idols White Wedding och jaaa, detta är ett utslag av min patologiska ironi).
"Är det?" sa Maken häpet och sprang efter sin. "Nej, det är din. Din andra."

Minnesgoda k. läsare vet att jag nyligen lät mig förledas av allsköns skapade behov och köpte ny telefon fast det var lång tid kvar på det abonnemang jag redan hade, och eftersom jag får ringa för det belopp jag ändå måste ut med varje månad har jag den andra telefonen igång också. Varken jag eller nån jag känner kan numret till den (nya abbet överfördes förstås till gamla numret, ja eller vice versa) varför jag jämt blir lika överrumplad när det ringer till den. Felringning förstås! Jag tog emot telefonen ur Makens hand och tittade med viss vaksamhet på displayen, där det visades ett nummer som naturligtvis inte sa mig nånting.

"Miss Gillette?" sa jag tydligt i luren, eftersom felringaren såklart förväntade sig att nån annan skulle svara. Men den här gången var det ingen felringare.
"Hej, det är Paddlaren", sa en röst som lät sig precis lik som när jag hörde den första gången för tjusex år sen.

Lika många år sen var det inte sen jag hörde den sist, men igår var det inte direkt heller. Så kul! Nu visade det sig att Paddlaren med familj ämnade företa en liten rundresa med lånad husvagn och att målet för turen var Eskilstuna. Paddlaren hade konsulterat kartan, sett att det inte är mer än sexton mil därifrån till oss och konstaterat att vår byhåla inte är nån omväg om målet för returresan ligger mitt på halländska kusten.

"Jag har en moster i Eskilstuna", sa jag lite förstrött medan hjärnan kickstartade logistikavdelningen som var djupt inne i en kafferast för tillfället.
"Ja, och vet du vad?" sa Paddlaren. "När jag googlade på dig hittade jag till er hemsida …"
"Den ja, den är ju inte så aktiv längre …"
"… och där kollade jag på länkarna, och du vet under Folk vi inte alls känner står det ju Lotten …"
"Hon bor också i Eskilstuna", sa jag trots att jag redan anade att den upplysningen var överflödig.
"Just precis – det är henne vi ska hälsa på! Min fru spelade nämligen basket ihop med Lotten för hundra år sen."

Jag knyter, jag knyter. Ytterligare ett par trådändar finner varann. Trots att Paddlaren har varit ihop med sin fru i rätt många år vid det här laget och de har tre barn ihop har jag aldrig träffat henne. Detta hindrar självfallet inte att en tråd är spunnen mellan henne och nån annan del av mitt kontaktnäts periferi, i detta fall en del som föregående dag önskat ett ransoneringskupongbloggande av mig. Och denna omständighet fick mig – på snåriga stigar som inte är fullkomligt renhuggna ens med min egen tankemachete – att begrunda det säregna faktum att i stort sett ingen av mina nära långtida vänner läser min blogg.

Nu menar jag inte att jag tar för givet att alla är jättefascinerade av mitt navelludd. De allra flesta av dessa vänner är dock själva läsare och skrivare; de flesta brevväxlade jag med på den tiden postlådorna ännu var stolt postgula och förknippades med personlig kommunikation; de flesta mejlar jag numera med mer eller mindre ofta (läs: sällan). Men uppenbarligen betraktas en blogg som nånting annat. Hur? Ni som håller kontakt med mig på annat sätt men aldrig läser mig här, vad är det för skillnad? Eh … ja.

Bloggar gör jag såpass intensivt att det nu faktiskt finns ett antal människor som jag har nästan daglig kontakt med trots att jag i de flesta fall inte ens har träffat dem. Än! Än så länge brukar jag benämna er bloggkompis eller bloggkollega, men så småningom sker det kanske en innebördsglidning till … vän, kort och gott.