beyond the yellow brick road
Sommareufori det är lustigt att vara till Folk pratar drömska om stundande semestrar se en mås står i luften still och jag nickar och ler här e jag känner inte som de över sommarens smala näs Allt detta jobb som brer ut sig framför mig – det gör mig euforisk, fylld av energi här e jag Sången är också inne på sommarspurten lätt som ett maskrosfjun efter morgondans konsert köruppehåll i nära tre månader. Det blir tomt* en saknad en brist en längtan det är vind och vårt hav är salt men just nu i ögonblicket som är gör jag det mesta av det, rösten ännu mjuk sen sjunget i fredags soldis i lätta drag och nu sitter jag ensam vaken med nåt glas vitt lent sommarsmeksamt det är sommar och här e jag och saknar bloggosfären som jag inte hunnit sätta min fot i sen före helgen det är fårlort och sommargräs Ett inte alldeles omöjligt scenario är att upplevelseförmedling medelst bilder blir denna sommars melodi e jag här jag e här Förra sommaren var mer Rachmaninovs trea: det var ledmotivet för den fasen av livet. I år kan jag inte sluta lyssna på Den blida vår med Rilkeensemblen**; ja det är den jag sjunger medan jag skriver det här, jag spelar den om och om igen i mobilen och sjunger altstämman för de andra som sover nu överallt i huset; snart ska jag lägga mig hos Julflickan, viska att jag är hos henne nu och att jag älskar henne mest av allt i hela världen, men utan att röra henne: det tycks störa hennes sömn. Rösten, hon vill höra rösten, bli betryggad, men i övrigt sova i det som är hennes egen sfär.
Denna gång bilder från en botanisk trädgård som kanske ligger nära dig, k. läsare.
*"Det suger gammal brottarbalk" kändes för stilbrottsligt för att få vara med just här.
** Man måste faktiskt lyssna på den. Ja man måste. Det är inte omöjligt att man måste lyssna mer än en gång för att fatta det alldeles fantastiska i den men när man väl fastnat är man livstidsknarkare. Jag lovar. Och det är ett löfte, inget hot.
<< Home