Och plötsligt är den alltigenom flamma*

Ja, hur går det egentligen med Rilke?

För mig har Rilke blivit ett typexempel på selektiv varseblivning: ni vet, när man lär sig hur bofinkens sång låter blir världen plötsligt en tummelplats för nyfrälsta deltagare i alla-kan-sjunga-upplagan av bofinkskörslaget. Och nyss som den närsynta bofinken Knut var den enda jämrans bofink man nånsin hört talas om!

Jag menar nu inte att jag aldrig hade hört talas om Rilke. Men sen några månader är det som om det sitter en liten Rilke och inte kvittrar, men väl kväder i varenda buske. Först var det de tonsatta Rilkepoemen som min kör sjöng. Dessutom sjöng vi låtar i arr av Gunnar Eriksson, musikfantom och ledare för Rilkeensemblen, fast det hade mindre med författaren Rilke att göra än den musikupplevelse jag får av plattorna med RE som jag har köpt (ja, köpt).

Därnäst var det litteraturen med mer eller mindre stark anknytning till Rilke. Läslistan som utvecklades har gett mig några riktigt stora upplevelser. Riding with Rilke har jag redan skrivit om. Är inte klar med den än, men det beror på att det är en bok jag inte vill hafsa igenom. Den vill jag läsa när jag är alert och har gott om tid: kanske är det läge den här veckan, medan barna är hos mormor, att ta mig ännu ett stycke i den.

Det första Rilkerelaterade jag gav mig på blev en liten delikat överraskning, en munsbit vars eftersmak varar än. Enda anknytningen mellan Roger Zelaznys novell "A Rose for Ecclesiastes" och den tjeckiske poeten är att den senare citeras kort i den förra; men eftersom jag betraktar min lilla Rilkelista ungefär som en udda turistattraktion, nämligen som ett svepskäl för en resa som är upplevelse nog i sig själv, gör ju inte det nånting alls.

"A Rose for Ecclesiastes" är nåt så otippat som skönlitteratur om en översättare – och inte nog med det: en översättare som får uppdraget att följa med till Mars för att dokumentera språket hos det marsianska folket som av allt att döma sakta håller på att dö ut. Det är en makalöst stark berättelse om konst, kommunikation, tro, övertygelse, kärlek – och äkta, levande doft. Berättelsen viner vemodig fram över sterila sandöknar där jeepbränslet aldrig kan räcka och där det enda som driver en vidare är minnet av oaserna, templen, helgedomarna där danserskor förkroppsligar förgånget och framtid med sina rituella steg och där man vördar texten i böckerna med bladvändarceremonier. Det är andlöst vackert och tragiskt stelnat och kanske är en revolt det enda sättet att rädda det flämtande livet, och kanske ska man räkna med att uppror ställer mer på ända än det man vräkte omkull.

Slutet är gott men alls icke lyckligt, och Zelazny får på ett berättelselogiskt sätt visa sina sannerligen synnerligen välvässade, för att inte säga skarpslipade, intellektuella klor. Dessutom visar han en förbluffande insikt i översättande och översättarens vånda inför den i realiteten omöjliga uppgift h*n ställs inför – och ändå ger sig på.

Kanske är den här novellen svår att få tag på, den är skriven 1963 och ingår förmodligen i ett antal olika samlingar och antologier, men ser ni skymten av den så tveka för allt i världen inte. Skaffa och läs.


Efter att ha mumsat mig genom Rilkebyfféns sillar och kallskurna och lagt för mig rejält av det småvarma var jag till slut framme vid bordets pièce de résistance: den fyllda svanen som tronade där på silverfatet med rosen i näbben. Eller ska jag kanske rättare likna Rilke vid en köttfärslimpa, präktig och saftig, garnerad med fänkålsklyftor och äppelbitar? Oaktat vilken karott man väljer att stoppa den i på smörgåsbordet är titeln Malte Laurids Brigges anteckningar; besticken jag avnjöt den med var Erik Ågrens översättning som jag i brist på fantasi faktiskt måste kalla för kongenial.

Nej riktigt vad jag hade väntat mig av den här boken kan jag inte göra reda för, men jag föll för den, häpet och graciöst föll jag: när jag redan efter några rader trevade efter pennan på hyllan ovanför sängen och började skriva av sånt jag särskilt fäste mig vid visste jag att denna bok inte var som andra. Jag – citat! Jag citerar ju inte!

Rara är de citat som talar för sig själva: merparten är utanför sitt sammanhang som amputerade lemmar, beklämmande påminnelser om svunnen spänst och tjänlighet. En sak jag skrev av på det gula bokmärket var En och annan blomma stack upp i de långa rabatterna och sa med förskrämd röst: röd. Fyndig formulering som man kan fnissa överraskat åt; det är för all del trevligt, men saknar substans. Nåt annat jag skrev var Om man åtminstone hade sina minnen. Men vem har det? Genast förstår den k. läsaren vad jag menar. Kommen dithän i läsningen såg jag de där orden som ett koncentrat, ja en insikt, en annans erfarenhet! men på min gula pappersremsa är de bara … ceci n'est pas une pipe, liksom.

Alltnog: efter att ha insett att jag helst av allt ville skriva av rubbet ordagrant la jag ifrån mig pennan och bara läste. Fort har det inte gått, det medger jag gärna, men takten har också i det här fallet bestämts av att jag inte velat slarva mig genom boken. Om det inte varit en lånebok skulle jag ha tagit ännu längre tid på mig. Fast faktum är att jag tänker skaffa ett eget ex. Jag är ingen bläddrare, få är de böcker jag ser åt efter att en gång ha läst dem, men Malte Laurids Brigge vill jag kunna ta fram ibland, titta i och läsa nåt stycke i här och där. Läsa om, läsa bättre, läsa annorlunda. Se mer, se nytt, se in.

Sist och nog även minst är att min yrkestillvaro med ens vimlar av Rilkecitat. Den bok jag översätter just nu har 56 kapitel varav 55 inleds med ett citat (som ska illustrera temat för kapitlet i fråga; olidligt pretto om ni frågar mig). Inte mindre än tre av de femtiofem är av Rilke; av dem tycks två vara svåra att hitta i svensk översättning. Det mest kosmiska i detta mönster är dock att ett av citaten är av Ali Smith, som jag precis lämnade in en översättning av. Allra kosmiskast hade det varit om citatet kommit ur nån av de Smithböcker jag översatt, men eftersom jag varken är konspirationsteoretiker eller tror på siffermagi, planeternas inverkan på våra tapetmönster eller kristallers makt över vår armsvett är citatet typiskt nog ur en Smithbok som inte finns i svensk översättning.

*R.M. Rilke: ur "Spansk dans", svensk tolkning Patrik Reuterswärd