Omöjligen möjligt

Som jag sa igår till en vän: tur det är sommar och ljust så mitt sömnbehov reduceras, för nu sänker jag skallen och stångar mig in i en period vars jobbintensitet saknat motstycke sen min tid som ogift. De närmaste fem månaderna ska jag översätta tre romaner och har dessutom just (natten till idag) lämnat in ett arbetsprov till ett företag som översätter bland annat datorspel. Fyra av dessa månader ska också rymma en massa sommartrams som ledighet*, umgänge och allmän njutning. Vad det beror på blir jag inte riktigt klok på, men så här har jag det i stort sett alltid om somrarna. Som jag upptäckte när Studiomannen förde saken på tal hos sig: betald semester har jag haft – några veckor 1987 när jag jobbade på den stora bilfabriken**.

Under gårdagen lämnade jag också in översättningen av den roman jag suttit och slipat på rätt länge. Jag har översatt författaren tidigare och visste på förhand vilken verbal virtuos hon är; dessutom visste jag att hon tillhör den lilla välsignade skara författare som förstår översättarens belägenhet. Den k. läsaren tror det kanske inte, eller har troligast inte ägnat saken en tanke, men många författare tycks aldrig ha reflekterat över vad översättarens uppgift egentligen innebär.

Att över huvud taget få kontakt med en författare för att ställa frågor som rör översättning av vederbörandes verk är ofta krångligt. Agenter och förlag är misstänksamma som svartjobbande spioner och kräver inte sällan att korrespondensen ska gå via dem: en procedur som inte direkt snabbar på arbetsgången. Sen är det ingalunda givet att författaren behagar besvara ens frågor. Kanske ter de sig märkliga eller rentav löjliga i hans eller hennes ögon, men så kan det bli på grund av språklig inkongruens och/eller kulturella skillnader. Det begriper ju ni, k. läsare, men författarna gör det som sagt inte alltid. Får man svar kan de vara avmätta eller ohyfsade eller insinuera att man inte är lämplig för uppgiften ifall man behöver fråga det eller det. (En hyllad generationsförfattare nöjde sig inte med att antyda detta, utan sa det utan omsvep till en av mina kolleger. När jag senare översatte samma författare bestämde jag mig av det skälet för att aldrig fråga honom nånting.)

Dryga typer har givetvis sina motsatser: författare som månar om sina alster och önskar att de ska bli så bra det bara är möjligt även i översättning. En stor men teknikskeptisk författares röst hade jag länge inspelad på ett kassettband: han hade ringt och talat in sitt telefonnummer på min svarare efter att ha tagit del av de frågor jag skickat via agenten. Eftersom jag saknade fax, som han annars brukade använda, fick vi diskutera mina frågor i telefon. Gosh-wow-boy-oh-boy-faktorn var skyhög (fast till slut försvann det där bandet i nån flytt).

Amerikanskan Erika Lopez skulle knappast ha varit möjlig att översätta om hon inte månat så om sina texter och om mig. Genom de tre titlar av henne som jag gjort förde vi en omfattande korrespondens där hon utredde inte bara snäva samtida kulturella företeelser, utan också sånt som intern jargong, stadsdelsspecifika vanor under vissa år på åttiotalet och sina egna flippade associationsbanor. Den löst hophängande trilogin om vildhjärnan Tomato Rodriguez är därför nåt så ovanligt som översättningar jag känner mig i stort sett helt nöjd med. Så här kunde det låta medan översättningen tog form:

> VELVEETEN RABBIT

Would it be OK for me to switch the rabbit for, say, Pinocchio, or perhaps the rabbit in Alice? Your text goes, "She's becoming more real, like the Velveteen Rabbit." I think putting a better-known (for Swedes) fairytale character would be more effective than trying to explain the V.R.

---Yeah, I guess Pinnochio WOULD work precisely because he does actually become a real live boy, instead of a toy. Just that the lying thing took precedence with his nose and all, so if you have a Swedish fairy tale where it's more about the magic of something simply becoming REAL, then use that.

eller

*"It's all in the wrist, Sadie" -- where's that from? Searching the web I find thousands of quotations, but no original source.

It's all in the wrist is like someone giving advice on how to do something well, like play tennis, or throw a ball, or toss anything. It's a joke because it's mysterious, "it's all in the wrist". It's become a joke because it doesn't really tell anyone anything. Keeps it a bit of a secret. And so using it for sex or anything, implies that the person's a professional in some way. Use whatever's similar in your language. There has to be something arrogant that people toss off to imply how smart they are. And if it doesn't exactly fit for that situation (like "in the wrist" is for tossing and I think I'd used it for sex), then it's funnier.

Böcker och processer som dessa är det jag lär mig mest på och utvecklas mest av i mitt yrke. Naturligtvis våndas jag under tiden, men när jag känner att en lösning på nåt av de här besvärliga problemen trillar på rätt plats känns det som det förmodligen gjorde för Henke när han fick in det efterlängtade tvånollmålet i matchen mot Bulgarien i Portugal 2004. Där satt den! (I exemplen ovan blev det Pinocchio, förresten. Och så den för svenskar självklara Du har inte rätta knycken – fast farbror Melker fick vackert stanna i associationsfarstun.)

Men det mest insiktsfulla svar jag fått i den här vägen av en författare kom för nån vecka sen.

it's absolutely not a John Knox poem - Knox would deeply have disapproved of
poems! and homosexuality to him wd be of course utterly despicable and
sinful. The poem starts with a play on an old scottish drinking toast, which correctly goes here's tae us, wha's like us? damn few and they're all dead! (translation : Cheers to us, is there anybody else like us? Very few and they're all already dead!) But Knox is saying there's far too many people like this couple, and they're all damned and will end up in hell when they're dead. Then he relents, and is kinder (which is an impossibility, by the way), and he still flags up the notion of damnation in 'damt pair' - which can be seen casually, just as a throwaway term of affection, and also as another reference to presbyterianism suggesting homosexuality simply means you'll burn in hell. It's a dream-world, a kind or softened john knox. it's an impossibility***.

Skotska författaren Ali Smith förklarar så mycket det bara går att förklara – och sammanfattar på ett deprimerande korrekt sätt. Det är en omöjlighet.

Och ändå försöker man.

* Ja ja, "ledighet" då.
** Det var i anslutning till den del av semestern som jag inte hunnit jobba in som jag fick smak på hojåkning.
*** Min fetifiering.