every day she wears the same thing

Jag börjar känna igen mig själv. Jobbtempot är högt uppdrivet för närvarande – frånvarande i bloggosfären blir jag istället – och börjar gå att likna vid det jag höll före barna. Under kvällspromenaden med Maken i förrgår afse reflekterade jag över den återfunna lyckan i att verkligen plöja ner sig i nånting så totalt (nåja: så totalt det nu går med två småbarn som kräver sitt). Jag tycker jag fått kvitto på att en stor del av det gångna årets existensiella kris beror på att jag saknat den hårt arbetande delen av mig. Visserligen är jag i grunden omåttligt lat, men samtidigt trivs när jag får ta i från tårna och tokjobba. Jag gillar att jobba, och ju tydligare definierade uppgifter, desto bättre.

Nu ångar jag på mot deadline för mitt extraknäck, som jag hoppas ska generera mer av samma sort. Utanför fönstret osedvanligt tät trafik: grannen, folkparken, håller idag veteranfordonsdag. Jag brukar vilja dit och njuta av motormuller och lackblänk men i år hinner jag inte. Dessutom bloggade jag visst om fenomenet ifjol?

Idag ska jag istället mannekänga lite.

Jag har blekt ur färgerna på fotot, så de ljusa pastellerna
på en del av blommorna (eller ska man säga
blemmorna?) i linnet försvann.

Denna lilla pärlstickade frivolitet som utan att rodna nämnvärt kallar sig för "linne" köpte jag i ett anfall av … ja, inte vet jag vad som tog åt mig under avenystroset för snart ett år sen. Prislappen var blygsam i alla fall och jag tänkte kanske att om man bara kan ha den över bikinin på stranden två gånger, så kan man slänga den sen med gott samvete.

Plagget var dock omöjligt att bära – inte för sin permeabilitets skull, utan för det faktum att den luktade bensin, eller snarare nån ohyfsad avlägsen släkting till bensin. Esteeer!

Jag vädrade. Jag handtvättade. Jag parfymerade. Tingesten hånflinade och stank oberörd vidare. Till slut, på höstkanten, glömde jag hela saken, och det råkade visst ske när jag hade hängt ut skunkoramat till tork i friska luften, för när jag ett halvår senare slog upp balkongdörren fann jag en liten möglig skrynkelhög på golvet. Vad var nu detta? … aha!

Och si! äntligen var odören borta. En beklagansvärd vinter och oceaner av försurad nederbörd var tydligen mer än den kunde stå emot: inte minsta spår av olfaktoriskt obehag kunde förnimmas. (Vad är förresten motsatsen till odör? Dör?) Efter ännu en handtvätt i såpa är min Krakaklädnad klar för bruk, lägligt nog just när den exceptionella hettan har avlösts av mera normala svensksommartemperaturer. Förmodligen blir den aldrig använd. Men det vore väl rent förgjort om jag åtminstone inte finge visa upp den, och ni, mina k. läsare, har ju svårt att värja er …