2008-05-13

more fun than a barrel of monkeys

Trots att det är flera, ja ganska många dar sen nu sitter de kvar i kroppen: lördagens 36 mil. Men det här med motorcykelåkning är … så intimt. Det känns lite för utlämnande att redogöra för vad som hände mellan mig och maskinen den dan. (Också detta beskriver Ted Bishop så rättfångat i Riding with Rilke.) Men 36 mil alltså i väder och väglag och trakter som måste ha varit uppdiktade: poetiskt var det i alla fall, allt det jag såg omkring mig och färdades i.

En bild som rätt väl sammanfattar stämningen i
mina 36 premiärmil. (Notera för övrigt att den här bågens
sissybar är av trä. Bit för bit hade hojens metall
börjat bytas ut mot trä. Nej, det är inte min.)


Lugnet lyckan tyngden ligger kvar i mig än, och hjälpt av temperatursänkningen som sen drog in har jag förmått mig att angripa sista sträckan av den översättning som ska lämnas in första juni. Det är så gott som alltid den värsta etappen: backig och stenig och motig; det tvivel på min förmåga och mitt hantverk som då brukar drabba mig är av det mer elakartade slaget den här gången eftersom textens svårigheter snårigheter är såväl betydande som betydelsebärande, det vill säga: det är lika nödvändigt att behålla innebörden som omöjligt att göra det med samma elegans som i källspråket.

Skral
banal
trivial
betvingas av
genial

Ändå måste det bli klart: jag är tvungen att ta mig i mål och jag är tvungen att göra det utan att stupa falla ja ens snava alltför iögonenfallande. Hur går det till? Hur bär man sig åt?

Jo: man tvivlar på sin förmåga, på görligheten i uppdraget. Man lägger ut sina garn och vittjar sen näten: internätet, nätverken. Kunnandet där, generositeten! Man våndas, man rådbråkar. Man släpper i uppgivenhet allt. Och då: med ens, när stålhandskens fruktade grepp lösgörs, slipper lösningarna ut. Sånt som dan innan tett sig hånfullt hopplöst och olösligt knäpper upp kappan och låter sig ikläs en annan språkdräkt, en med andra färger. Några genstörtiga ordlekar brukar förstås alltid springa och gömma sig men man hittar dem tills det är dags att gå igenom språkgranskningen, det gör man alltid. Låt vara att de kan vara ohemult truliga då och verkligen visa sig från sin sämsta sida. Men hittar dem gör man.

De 80 hojarna parkerades i den trädgård
där bilderna är tagna. Där bodde nån som
brukar trä och som brukar det vilt och väl.



Under dagens research slog det mig förresten att jag minsann inte är ensam om böjelsen att som rubriker använda snuttar ur kända texter – i mitt fall oftast poplåtar – utan att litteraturhistorien ju är full av boktitlar som faktiskt är hämtade ur äldre och kändare verk. (Nej, verkligen inga jämförelser i övrigt.)

Jag läser er, k. medbloggare, men hinner inte kommentera ett endaste dugg. Så lär det förbli ett tag framöver; men ni liksom jag har väl annat för er, och snart nog sätter regnen in igen. Järnnätterna är tydligen på väg redan: en månad tidigare än vanligt, de liksom allting annat i år.