This time tomorrow, where will we be

Film igår: The Darjeeling Limited (regi: Wes Anderson). Säkert gammal skåpmat för de flesta, men inte för oss som a) bor på vischan och b) har småbarn. Tre bröder som inte setts på ett helt år, sen faderns begravning, strålar samman på ett indiskt tåg. How can a train be lost? It's on rails! Varför i all världen då? Och varför har de inte setts på så länge? Den dominante storebrodern förklarar för sina bröder när han dyker upp varför han är så grundligt bandagerad och att han vill att de tre tillsammans ska företa en andlig resa och bli bröder igen, som förr. We … haven't … located … us … yet Vilket huvudsakligen tycks gå ut på att han själv ska bestämma alla tres förehavanden in i minsta detalj.

Bröderna är såna jobbiga fåntrattar att det mest irriterade mig i början, men under filmens gång törs de närma sig varann alltmer och träda fram ur de rollkostymer de valt ut och velat kränga på sig. Deras totalkonstlade försök till andlighet avbryts när de lyckas bära sig åt så de blir avslängda från tåget och plötsligt hamnar i verkligheten, i en tillvaro som är helt okänd för dem. Nu är det på allvar, nu gäller det liv och död. Nu tvingas man öppna ögonen öppna sinnena öppna hjärtat och se, och ge.

Hela tiden älskade jag färgerna i den här filmen, och irritationen gick ju över efter ett tag. Idag har jag kommit på mig med att tänka på de omogna bröderna som ändå blev vuxna till sist: på att det var en hedersbetygelse att få bevittna deras manbarhetsprov. Lyssnat på Kinks har jag också gjort: hört ett par av de gamla låtarna med liksom revaxörade öron, så som kan ske när man får dem serverade med nån annans bilder till.

***

Läst en del har jag också gjort, bland annat en kortroman som jag ryckte åt mig på impuls på bibblan för att jag gillade omslaget. Katt begraven av Susanne Ringell. Sök upp den här boken! Läs den! Genast!

För det mesta kommer de riktiga byborna ihåg att spela bybor. Man svarar sävligt och snällt på frågor om hur vintern har varit och om det blir regn och om det blir storm och om det blir svamp eller äpplen eller högvatten och till sist tror man själv att man är det orakel semestermänniskorna tar en för.

(Det var ett halvt kapitel.) Maken till förmåga att fånga personligheter och stämningar med få och precis lagom vaga ord har jag sällan sett prov på. Två är huvudpersonerna: en visas utifrån och en är ett jag. Såhär säger jaget, till exempel:

Vi grillar lyckligtvis inte korv, vi befinner oss på ostnivån och krämar ner kex med mögelmassor av alla de slag. Jag tycker att det är ganska gott men jag tycker inte om mig själv. Jag känner mig falsk. Bilden av en madonna med en huggkubbe i famnen i stället för ett barn kommer för mig.

(Ett halvt kapitel till.) Klyschfritt alltså, försköningsfritt också. Inte fritt från viss försoning dock, men det behöver ju inte vara en försvårande omständighet. Som alltid förbluffar det mig att nånting så kort kan vara så tillräckligt: detta är inte många ord men det är tillräckligt många. Inte ett enda fattas. Och efteråt har man två nya människor i sin innersta sfär.