set to work idle hands

… eller Händer i familjen. Här ses makens hand med första sparrisskörden, som avåts för några dar sen. Idag ska en likadan bukett plockas och toknjutas. Sparrisen växer (av skäl som den väl bara själv känner) under stuprännan vid sydvästra knuten, i den steniga dräneringsliknande jordmånen där. Vi har inga planer på att flytta den till en för sparris mer comme il faut växtplats: var och en kan ju räkna ut att den skulle tvärdö om vi försökte oss på nånting sånt. Nej, så länge den är lycklig där den bor och ger oss ett gäng stjälkar varje år, då är vi också nöjda.



Nedan min egen hand. Men den är ju tom! Är den? Nja. Den har tre ringar på sig. Tumringen är vigselringen. När Maken och jag träffades bar jag ring på tummen, och jag hade upptäckt att det är det enda finger där en ring inte sitter i vägen. Maken tilltalades av detta samt av det lite originella i att ha vigselringen på tummen. Det är han som i samarbete med vår guldsmed har hittat på hur ringarna skulle utformas: som den liggande åttan, evighetssymbolen vars vetenskapliga namn är Möbiusband.


Efter en tid började det dock kännas som om folk inte fattade att jag var gift på riktigt när jag inte bar vigselringen på ringfingret. Då började jag sätta andra ringar där, ringar som väl i sig var fina men som inte passade ihop med tumringen – och som inte betydde nåt särskilt. Vi diskuterade om vi skulle låta göra ringfingerringar och hålla en förnyelseceremoni, och länge var detta det ledande förslaget. Men sen slog det mig att det ju finns tre personer som är viktigast i mitt liv: Maken, Julflickan och Lille George. Självklart skulle barna ha varsin ring också! Så fick det bli. Också de ringarna utformades i samråd med den smått egensinnige guldsmeden – han tar inte uppdrag som inte intresserar honom, men alla våra ringar har varit något av en utmaning att hitta på och få till – för att finna en design som matchar vigselringens.

Men är det allt? Nej, den skarpögda k. läsaren ser att jag har en pigmentprick på handflatan. Hallå! Kan man verkligen ha det? Pigment i handflatan? Ja, okej, tydligen. Fast det trodde inte jag, så jag blev lite konsternerad när det häromveckan slog mig att den där pricken som har suttit där jämt – kan den egentligen finnas? Är jag ett fenomen? Bör jag utan att töva överlämna mig åt forskningen? Betyder min pigmentprick att jag är utvald av ett utomjordiskt folk som inom kort kommer och hämtar ombord mig på sin rymdark? Hur ska det gå? Missa inte den spännande händelseutvecklingen på Miss Gillette!