quo flores floriantur

Nu.

Det är nu: en så försvinnande kort stund på året, en blinkning bara, ett blänk, ett stänk av nektar på kinden, en fläkt av en hummelvinge, en blick från en bladrosett, en suck från en plommonblomma så mild att man måste andas in doften rakt ur hennes mun. Stjärnmagnolians vita skugga i skymningen.

Det är nu bara nu som allting tycks växa rakt ur vårt eget inre, det som spirar det nya det färska det som aldrig sett ljus men som ändå är urminnes, det som ingen har sett men som ändå finns i oss som minnen, som närvaro omätligt klarnad omättligt stegrad

stegrad till vemod som får hjärtat kroppen knoppar att brista, ett vemod nedärvt sen istidernas slut. Nu bara nu är vi vanmäktigt rastlösa nog att stå blickstill och blunda, låta allt röra sig växa och röra oss fylla oss, låta dofterna safterna smekningarna komma, vara, förångas. Nu. Bara nu.

Sen: blaserade ligger vi i solstolarna och tar allt det levande för givet. Förströdda räknar vi blommorna på den nya pionen men mer som ekonomer än som älskande. Stinna av färgfrivolitet och avtrubbade noterar vi utan att känna nåt särskilt att kaprifolen blommar ymnigare än nånsin, men mer som vernissagebesökare än som varande. Då är det redan för långt lidet, då är övermättnaden redan ett faktum. Då har vi glömt hur vi svalt.

Men nu: än minns vi hungern, kölden, ödsligheten. Än minns vi tomrummen, längtan och saknaden. Vi tror att vi alltid ska minnas att vi inte trodde vi skulle överleva. Ändå glömmer vi, om ett par andetag bara. Så nu: det är nu. Bara nu.