runt omkring dig blommar och lever, doftar allt

Efter gårdagens sällsamma feberanfall, som avslutades med The Martian Child (där John Cusack givetvis var så underbar som han nästan alltid är men där Joan Cusack hey, guys, get off the dog, he's like 200 in human! stod för den bästa skådespelarinsatsen i sin biroll – av alla underskattade skådisar är hon nog den främsta – i en på det hela taget mjäkig film) och följdes av säkert nio timmars sömn, stod jag idag upp som pånyttfödd till en strålande dag, en fulländad söndag. Gräset slafsade, fåglarna gökade och solen lyfte skrot på sitt knullblå gym. Tvätten idkade linedance och i rabatterna runkade blomstren. Den k. läsaren får ursäkta, men det är ju faktiskt sådär alldeles perverst frodigt i naturen nu, med sav som inte bara stiger utan formligen fontänar, med knoppar som skamlöst brister vart man ser, med ståndare pistiller pollen och hela tjolahopp lala.

Och därför är jag ju tvungen att ha med ett smakprov från ägorna

Men bäst av allt, bättre än sex (nåja: det ena utesluter på inget vis det andra): jag tog ut hojen och körde årets första runda. Detta är livet, ja detta är livet på en pinne, nej på två fotpinnar, och nu blir jag inte riktigt lugn igen förrän fram i september–oktober när jag märker att det blir för kallt att köra.

Alltihop stämmer så väl överens med en av böckerna jag läser för tillfället: Riding with Rilke. Reflections on motorcycles & books av Ted Bishop. Jag snavade över titeln när jag försökte läsa in lite fakta om Rilke, och stundtals tror jag att den här boken är skriven just för mig.

Som översättare händer det att man får frågan om man har nån favvobok som man gärna skulle vilja översätta. På den svarar jag ofelbart Absolut inte! Eftersom det är omöjligt att översätta skönlitteratur utan att en massa går förlorat blir en översättning alltid ur vissa aspekter en fördärvad text; eventuella älsklingsböcker vill jag inte alls utsätta för nånting sånt, och i synnerhet vill jag inte vara den som håller i den illa slipade täljkniven.

Men.

Redan innan jag läst klart den korta författarnoten som föregår förordet i Riding with Rilke hade jag blivit kär i boken. Nån sida in i förordet var jag förälskad, och när första kapitlet började älskade jag den på allvar. Kärleken djupnar ju mer jag läser och jag försöker spara lite, bärga mig en smula så att den inte ska ta slut för fort.

Vackraste anblicken: bensinkranen öppnad

Författaren, som undervisar vid ett universitet i Kanada, har fått en inbjudan från ett specialbibliotek i Texas vars samling av Virginia Woolflitteratur han vill studera. Han bestämmer sig för att köra sin Ducati Monster dit, och under resan passar han på att besöka platser med anknytning till olika modernistförfattare (hans huvudämne).

Man får möta en person som är rent nördigt förtjust i dessa båda, något disparata, sfärer: litteraturen och motorcykelåkningen. Befriande nog försöker han inte dämpa eller skyla över sin passion för någondera; fast på grund av den allmänt utbredda misstänksamhet som råder mot motorcyklister (alla som kör har lite av huligan i sig, annars skulle de inte köra) skildras vissa aspekter av hojköpandet, -ägandet och -åkandet med en självironi som får en att fnittra igenkännande, frusta av skratt och rodna lite om öronen. (Jomen det är säkert: jag kan inte läsa den här boken tyst och det brukar jag verkligen inte ha nån svårighet med annars.) Ändå förtar den lilla distanseringen inte glöden i kärleken till hojlivet: en beundransvärd balansakt, för det är lätt att ironin blir en elefant som trampar sönder det ärligt kända och menade.

Mellan dagsetapperna bjuds man som titeln antyder även på funderingar kring böcker. Just nu har författaren helt oförhappandes och aningen motvilligt gett sig in i ett projekt som börjar med att han jämför olika omslag på olika utgåvor av Ulysses. Nej: det börjar med att han till fel – eller rätt! – person ställer frågan Varför ger man inte nyutgåvor av Ulysses samma omslag som förstaupplagan hade? Häpp! så får han ett forskningsprojekt på halsen. Just nu begrundar han som bäst hur mycket annat än texten som utgör läsupplevelsen, och det exemplifierar han fascinerande med en odyssé (jomen!) över bokens tillkomst och historia. Han luktar på smulor och tittar på fettfläckar i det ena av T.E. Lawrences exemplar; han erinrar sig rättegången som gjorde att man inte längre var tvungen att smuggla in boken i USA; han reflekterar över hur omslagen har förändrats i takt med att boken levt sitt eget liv, och över hur mycket all sån vetskap påverkar ens uppfattning om texten kanske redan innan man slår upp första sidan.

Sådär håller det på: åkning som får det att rycka i gashanden varvas med insikter om böcker och skrivande som gör mig lika ivrig som ödmjuk. Och som den k. läsaren antagligen har fattat är det här nåt nytt för mig: jag har kärat ner mig i en bok som jag också skulle vilja översätta – av det larviga skälet att jag tycker att alla ska läsa den, inte bara de som gärna läser på engelska. Nu är det ju faktiskt fullt möjligt att den redan finns översatt till svenska; jag har inte kollat upp den saken. Men om inte –