gold on a sandy beach

Förra anteckningen var lite fuskig. Och så märker jag att jag nästan maniskt har skrivit om sprit på sistone vilket verkligen inte är nånting representativt för mig. Att jag nu gör det igen är ju bara för att tala om att jag egentligen inte alls gör det, och kanske också lite för att säga att det som regel inte finns nån Absolut hemma. Bara Baileys och bubbel hade jag igår, fast för att låna en rad av Marvin Lee Aday: Two out of three ain't bad och förslår dessutom för att bota pms.

Nog av.

I lördags utfäste jag nån sorts löfte att visa fler vinterbilder från innanhavet nära mig. Detta kanske mina k. läsare har låtit sjunka ner i en barmhärtighetens spannmålssilo, men inte jag inte. Take no prisoners. Glo och begråt:

Som ett nybonat, nyvässat golv

På den här bilden skymtar en pirliknande konstruktion bortom ruggarna av torrt fjolårsgräs. Från denna utsiktspunkt befinner man sig på det forna hospitalsområdet, som under sin storhetstid var som en smärre by och självförsörjande med jordbruk och fruktodling. Det är mycket vackra ägor vars parkanläggning med anlagd fågeldamm man gärna promenerar i. Ja där finns allt möjligt, även flera pirar varav en kantad av häck på båda sidor; jag förmodar att det fordom legat nån sorts lustveranda längst ut där man kunde sitta och se på solnedgången och sjöfarten och kanske få sig ett glas punsch till livs. Ja inte dårarna då, men läkarna.

Min morfars mor var inlagd på hospitalet för nervklenhet, eller vilken diagnosen kan ha varit. Idag skulle man väl ha sagt att hon gick in i väggen: med sin man och två eller tre hemmavarande barn flyttade hon in i ett halvfärdigt hus där hon under primitiva förhållanden dagligen förväntades utfodra familj plus ett antal byggare. Hon led dessutom av en sjukdom som gjorde att levern växte; varje dag måste hon inta råmald lever blandad med saltsyra (hon sög i sig blandningen med ett sugrör som min morfar tillverkade åt henne på labbis).

Ett halvsekel senare var hospitalet omgjort till långvård och då låg mormor där i flera år. Tallösa gånger var jag där, ibland med morfar, nån gång ensam, andra gånger med min morsa som kan vara mer vild än galen (det är när hon inte är mer galen än vild). Vi körde rullstolsrally i parken med Alzheimermormor (som då faktiskt fnittrade) och vi gjorde andra glada exkursioner, bland annat ut på de fina små pirarna.

En vårdag måste solen ha lyst på ett osedvanligt inspirerande sätt, för det satte i att klia nåt så alldeles obarmhärtigt i pyromangenen på både mig och morsan. Ni ser ju själva, k. läsare, allt det torra gräset där i strandkanten. Ni har ju själva känt röjningslustan falla på om vårarna så häftigt att den kanske rentav fått er att storstäda. Så ni har säkert förståelse för den tvingande driften att göra fint omkring sig, vare det medelst eldbegängelse eller annorledes. Vaba? Inte? Nå, så använd inlevelseförmågan!

Vi tittade på det gula frasande gräset. Vi kisade ut över glittervattnet. Se på varann tordes vi inte. Gräset. Stenpiren. Vattnet. Gräset. Vattnet. Gräset. Gräset.

"Har du en tändare?" Jag skakade på huvudet.
"Synd … men titta, jag har ju en ask tändstickor …"

Å nej. Då var det kört. Vi kunde inte låta bli.


Oj vad det brann. Inget som helst motstånd bjöd knastergräset, nej skamlöst tog det emot de små lågorna och eldade på dem tills det flammade och sprakade om cellulosan både här och där. Utmed själva piren slocknade elden snart av sig själv eftersom där inte fanns annat brännbart än gräset, men vid pirfästet fanns ju gott om fastland och snustorr växtlighet för brasan att rumla vidare i. Folk gick förbi på promenadstigen och glodde lååångt efter oss. Alla undrade. Ingen tordes säga nåt. Man är väl svensk i jösse namn. Ingen utom en karl som fick ta tre eller fyra vändor förbi piren innan han tagit nog med mod till sig:

"Vad håller ni på med egentligen?"
"Vi eldar fjolårsgräs", svarade morsan.
"Jaha …" Och gick därifrån.

Det var en modig man, fast han borde kanske ha funderat ut eventuella följdfrågor till den där inledande. Nå: alla kan inte vara skjutjärnsjournalister.

Äventyret avlöpte väl; vi lyckades släcka allt som brann och ingenting hände (inte ens att en hallåman vrålade att nu skulle Lasse Lönndahl sjunga). Men kan nån förklara varför i himlens frid det är så fascinerande att elda och bränna upp saker?