hejsan lilla lammet, har du någon ull

När jag startade datorn imorse hade Larsson msn:at.

vem var det som sa "bröd ska inte säga bonk, bröd ska säga pip"?

nån örebroare
dicke meatloaff tror jag
har du bonkbröd idag?

nej, men jag såg resan till melonia häromdan, och det var därifrån "man måste ha planer!" kom visade det sig, och då började jag fundera på varifrån alla andra såna där "personliga" idiomatiska uttryck kommer ifrån, t ex bonkbröd.
det var inte han i wanking wailers då, vaffan heter han, äsch du vet vem jag menar

nej det vet jag att det inte var
men det kan verkligen ha varit big birger
när han och jag skulle handla bröd i en sjuelva en gång

ja nu när du säger det minns jag nog att du har berättat det

Big Birger: två meter lång, bred som en bronsskulptur – och hans fysik törs jag inte tala om … Jag blev presenterad för honom på kongresslägret året jag fyllt myndig och blev ögonblickligen hagalen. Hela veckan hängde jag med honom och hans polare i Birgers gamla BMW och insöp Allt. Utom sprit då, för vi var ju nykterister allihop. (Jädrar anåda vad effektivt man kan insupa Allt Annat om man inte samtidigt insuper alkohol. Alkohol började jag insupa sen när jag inte ville insupa Allt Annat längre.)

Big Birger var så enorm att han knappt fick plats i mitt lilla tält. Efter kongressen åkte han och Dicke Meatloaff på tågluffning i Östeuropa och Birger skickade de underbaraste, superkultigaste vykort jag sett än i denna dag. De visade ömsom skrattretande deprimerande kommunistiska stadsmiljöer och ömsom handkolorerade idolporträtt av lokala popstjärnor som ingen väster om Bratislava nånsin hört talas om. Jag gick hemma på fäbon (i form av Varbergs fästning, där det förresten pågick kadettutbildning med mer eller mindre kända blivande politiker) och väntade, och jag gav min bottenlösa längtan utlopp i ett kollegieblock fullt med dagboksskriverier som huvudsakligen rörde Big Birger. Dessutom kvad jag ett ode som upptog ett helt A4-ark och där varje rad rimmade på "Birger" (det blev rätt bra: jag lyckades rentav få till en röd tråd som gör att dikten hänger samman hela vägen).

Och sen kom Big Birger och Dicke Meatloaff hem från Östeuropa, och jag åkte till Örebro och hälsade på.

Jag har aldrig bott i Örebro. Min moster har, men aldrig jag. Ändå har många stora händelser i mitt liv kretsat kring den stan. En gång några år före Big Birger var jag hos hos mormor och morfar över helgen. Jag skulle hälsa på en annan slyngel i Örebro. Det var inte mer är sju mil dit, så jag skulle åka över dan och ta sista bussen hem. På ett sätt som var helt naturtroget till och med för mig själv lyckades jag missa denna sista buss. Jag grät av förtvivlan när jag ringde till hem till min frikyrkliga morfar (från en telefonkiosk, om ni minns dem), men han lugnade mig och vi kom tillsammans fram till att jag skulle fråga om jag möjligen kunde få sova över hos slyngeln. Han bodde ju hos mamma, så det ansågs antagligen riskfritt. Hur som helst var jag inte så vidare värst förkrossad när jag sen smet in i biosalongen där slyngeln med sin vapendragare som bäst satt och såg Picassos äventyr. Sova över fick jag också, tänka sig.

Hur febrigt kan man ha längtat? Hur förväntansfull kan man vara? Knappast så mycket som jag när jag klev in i Big Birgers lägenhet nära järvägsstationen i Örebro. Fortfarande insöp jag Allt (Birger var ouppnåeligt mogna 25 år), och Allt inbegrep till exempel hur man kan framställa klagomål på för gammalt bröd i en närbutik. Man kan klämma på alla limpor i hyllorna, och sen kan man ta en limpa och drämma den i disken framför den ur sin komaliknande leda sprittande expediten och med myndigt saklig stämma förkunna: "Det här brödet säger bonk när man klämmer på det. Bröd ska inte säga bonk, det ska säga pip." Då får man rabatt på brödet som säger bonk. Mycket rabatt.

Allt inbegrep även Big Birgers kriterium för vad som går att bygga ett stadigt förhållande på. I en diskussion om förälskelse och romanser utbrast han med stort eftertryck: "Fan, Miss G – den man ska vara ihop med måste man kunna skita med öppen dörr med!"

Och det fick väl tyst på mig. Länge. För jag förstod hur han menade.

När jag åkte hem efter de där dagarna hos Big Birger tänkte jag fortfarande på det han hade sagt till mig. Så fort tåget rullade ut från perrongen rullade jag in mig själv till emotionell akutamputation.* Att bröd ska säga pip och inte bonk är det inte svårt att få fatt i nån som tycker. Men det skulle dröja mer än halvtannat decennium tills jag fann den som jag kunde skita med öppen dörr med.**

* Operationen lyckades. Vi förblev goda bekanta tills vi tappade kontakten helt.
** Fast bara bildligt talat! I vuxen ålder har jag bara haft öppen dassdörr i närvaro av mina småbarn, och den äldsta av dem är redan så stor att hon vill stänga dörren. Både om mig och om sig själv.