när du visslar din tuggummipop

Den ändlösa raden av mellandagar är nu alldeles snart, om tre och en halv timme ungefär, förbi. Är det verkligen ingen mer än jag som tycker att de var ungefär fyra gånger så många den här gången som andra år? Inga andra än handelsanställda har jobbat (i min kristallkula ser jag hysteriska telefonköer till alla jag behöver ringa imorron), ingen har varit hemma och ingenting har hänt. Först idag var det snö på riktigt – kunde det väl ha fått vara under hela långa ledigheten! – och då plötsligt räckte dan knappt till för både pulkåkning och julgransskakning. Men bara bra: Lille George hann inte sova middag, så hon slocknade som ett utblåst ljus (= som ett normalt barn) när jag lade henne nyss. Och imorron börjar hon på sitt jobb! Det förstod hon när jag berättade det för henne, och hon blev jätteglad. Hon är så sällskapssjuk, den lilla.

Blötsnö upphängd på tork

Mamman och pappan blir också jätteglada, för nu ska tillvaron så smått kunna leta sig tillbaka in i sina vanliga arbetsgängor efter sexton månader. Mamman, som har jobbat minst, är nog den som blir allra gladast. Nytt år, nya tag. Det här blir bra!

Mamman, det vill säga Miss Gillette, blev också ofantligt glad över besked från Salt om de omistliga strumporna och tips från Översättarhelena om möjliga ersättare. Tyvärr har det inte gått att få till nåt odödliggörande epos med anledning av deras übergodhet, men tanken har funnits och finns där, och när min tacksamhet är evig, då varar den verkligen länge!

Detta var en mellananteckning gjord av en koffeinknarkad Miss Gillette. Nästa gång blir det kanske allvar igen. Kanske.