party like it's 1999

En dag när det där irriterande P1-programmet Ring och gnäll (eller vad det heter) började kastade sig maken mot radion (som ingår i en kompaktstereokub av märket Kenwin, vilken vi omedelbart döpte om till Kenlose eftersom den är så sopig) och vred hysteriskt på stationsväljaren. Den råkade stanna på en regional radiokanal där det just pågick en frågetävling. Två kombattanter skulle gissa på siffror – såna där stora och ogreppbara, exempelvis Hur många kronor har Amnesty samlat in under december månad i kampanjen si-och-så? Man behövde inte svara rätt för att vinna, bara komma närmast. Nu gällde det att tala om hur många sms som svenskarna hade skickat på julaftonen.

"Oj, det var nog många", trodde den kvinnliga deltagaren. "Tjuåttatusen."
"Och vad tror du?" frågade programledaren den manlige tävlanden. "Mer eller mindre?"
"Mer!" svarade han. "Säkert … femtiotusen!"

Rätt svar: femton miljoner. Jag gissar att ingen av de båda tävlingsdeltagarna hade mobil. Medges att jag inte messade nämnvärt just på julafton, för jag är så omständlig att jag vill skicka gammeldags pappersjulkort; men jag vet ju att folk i allmänhet allt oftare skickar sina julhälsningar via mobilen. Och på nyår

på nyår satt maken och jag i dunklet på ett halvlyxigt hotellrum i en av alla Sveriges fjärde största städer och tokmessade till, tja, kanske inte femton miljoner människor, men nästan tror jag. Så jag förstod ju att det måste ha varit betydligt fler mess än så som susade genom nyårsnatten och kolliderade med alla fyrverkeripjäser, ja kanske blir det små fräsande stjärnor varje gång ett mess kolliderar med ett annat mess, eller ett mms, och om allihop krockade bara en enda gång då när ett år avlöste ett annat (som nu ska åka på välförtjänt semester till en intergalaktisk skidort, där det ska rumla om i en evig backannal, ha ha), om alla de där sms:en och mms:en krockade en gång på väg till sina mottagare, ja då blev det femtifyra miljoner tinderprickar på vår nyårshimmel. (Jag hörde siffran i radio idag. Femtifyra miljoner.)

Mörkersittandet kräver kanske sin förklaring: jag inser att det kan låta deprimerande, men det var det ingalunda. Egentligen skulle vi ha firat nyår med vår guddotter och hennes utomordentligt trevliga familj och släkt (delar av den, i alla fall), men våra barn var sjuka och det kändes jobbigt och avigt att åka iväg och bo borta och till på köpet festa just då. Julflickan, vars förkylning var i nedan, ville följa med sin mormor till Göteborg, så maken och jag blev ensamma kvar med Lille George. Som fick hög feber natten till nyårsafton och höll oss all tre vakna.

Feber hos småbarn har dock en förmåga att försvinna lika snabbt som den kommit, och på nyårsaftonen var hon pigg igen, om än med ett ymnighetshorn av snor i sin näpna lilla näsa. Vi bedömde att hon var i form för en kortare utflykt och bokade hotell inte alltför långt bort. "Finns det rum med badkar?" "Nej, bara med jacuzzi." Jaaa tack!

Så skönt att sticka iväg helt oplanerat, helt avslappnat och utan förväntningar (förutom på bubbelkaret då, det väntade jag mig en hel del av, och blev inte besviken). Var skulle vi äta? Fanns det nån öppen restaurang som dessutom hade lediga bord? Rumsbetjäning kanske? Vi hittade en indier med supergod mat och förträffligt trevlig personal. Alla åt och hade roligt och halv åtta var vi tillbaka på hotellet för att natta den lilla.

Detta är det stora abret med Lille George: hon hyser en oresonlig motvilja mot att somna. Minsta distraktion håller henne nyfiket vaken. Inget, absolut inget, får hända i närheten när hon ska läggas, för då somnar hon aldrig. Som snuvig och täppt är hon dessutom lättväckt. Nu gällde det: möjligen skulle aftonen nu ta en mindre angenäm vändning. På med pyjamas, i med välling, ner i resebingen. Vrida vrida åla åla ånka ånka babbla babbla sprattla sprattla. Sucka sucka.

"Vad gör vi?"
"Du, jag tycker faktiskt vi går ner till baren och tar en drink. De har öppet en kvart till. Hon dör inte av att skrika en kvart, om hon skulle börja skrika, och vi har ju inte ens börjat spånka än. Så länge vi är kvar härinne kommer hon i alla händelser inte att somna."

Sagt och gjort. Och när vi kom tillbaka till rummet efter varsitt glas snarkade vår snoriga lillgris så det skallrade i rutorna. Av rädsla för att väcka henne lät vi bli att tända lampor i rummet svit, vi borde ha frågat om det fanns en svit. Vi korkade upp champagnen och åt våra härligt svettiga mögelostar i mjuk tystnad. Förde viskande samtal. Och messade.

Man kan kanske tycka att det är okynne och tonårsaktigt att sitta och skicka drösvis med sms, som om man inte hade nåt bättre för sig. Men när jag granskade mina egna motiv kom jag fram till att det inte var så. För mig var det uttryck för en önskan att vid övergången bära med vännerna från det gamla till det nya, att slå en bro över klyftan eftersom det kan kännas för äventyrligt att hoppa. För det är nåt nytt som börjar. Det mesta fortsätter men en del lämnar man faktiskt bakom sig, och somligt begynner helt från början, och då vill jag veta att de som är viktiga i min verklighet följer med. Ett litet textmeddelande: en stor tanke. Bakom mig ska broar byggas, inte brännas.

Nu blev det allt nästan för högtravande, va? Lugn, k. läsare: nästa anteckning blir annorlunda.