Robert De Niro's waiting

Bloggblad efterlyste fler ögonblicksbilder ur översättarens tillvaro. Hon och jag kom in på detta ämne uppe på tjugotredje himlen men hann – som alltid i stora och trivsamt stimmiga sällskap – inte på minsta vis uttömma det. Nå, det skulle väl ta sin rundliga tid.

Att blogga om saker ur mitt arbetsliv är nåt jag ofta får lust med, men tankarna vingklipps i stort sett alltid av att jag genom åren blivit alltmer obenägen att uttala mig med nån sorts säkerhet om nånting över huvud taget som rör översättande. Så här: ju mer jag jobbar med det, desto mer lär jag mig – bland annat hur mycket det är jag inte alls begriper. Förmodligen jobbar jag inte helt och hållet intuitivt, men oftast känns det så, och ber man mig beskriva metoder, tänk och tillvägagångssätt kan jag egentligen inte svara. Inte generellt i alla fall: jag kan förstås motivera de flesta enskilda val jag gjort i mina texter, men då handlar det ju om fallbeskrivningar snarare än metodik.

Bloggblad nämner i en kommentar hos mig några översättningar av ungdomsromaner som hon direkt ser är för krångliga för lässvaga elever som hon har. Om jag fattat rätt skulle hon önska att översättaren hade förenklat den svenska versionen så att den blev lätt att ta till sig även för de eleverna. Och visst är den tilltänkta målgruppen en av de faktorer som åtminstone jag väger in när jag jobbar. Detta avspeglar sig i mina val i glosfloran (förstås) men också huruvida vissa beskrivna fenomen kan tänkas behöva en liten förklaring inskjuten i texten (vet svenska tolvåringar att detta är en klädbutik? detta en riktigt långkörarteveserie? att det här är nånting man brukar äta vid en viss högtid i USA?). Eller kan det istället bli så att vissa förklaringar eller definitioner tar för stor plats, så att de förefaller alltför betydelsefulla och därför kan lägga tyngdpunkten på fel sak?

Förenklar gör jag dock i princip inte (om inte såna direktiv uttryckligen ges från förlaget). Det är inte mitt uppdrag. Mitt uppdrag är att i den mån det nu låter sig göra förmedla en stämning ekvivalent med den som originalet skänker sina läsare. Är källspråkets text tillkrånglad ska även målspråkets version vara det. Vid ett tillfälle kommenterade faktiskt en recensent det faktum att jag lyckats bibehålla originalets torra och trista språk (kanske inte låter som beröm, men för mig är det definitivt ett erkännande). Självklart är det frestande att "bättra på" lite här och där, men … Nej.

Jag tänker att översättandet är som att lägga smörpapper på en bild och rita av den, ni vet sådär som man gjorde när man var liten. Smörpapperet är ju inte helt genomskinligt så det avritade blir inte exakt som förlagan, men i alla fall hyggligt nära. (Ibland blir detaljerna inte så lika, men i det här fallet ska de heller inte vara det: det handlar ju inte om att översätta varje ord för sig, utan att göra helheten så välliknande som möjligt.) På det sättet är det möjligt att låta fantasilös/stringent/blommig prosa förbli fantasilös/stringent/blommig även i översättningen. För att tänja metaforen en smula till: Personer med ett större ego än jag väljer kanske att teckna av originalbilden på fri hand på vanligt ritpapper, men då är det ju ofrånkomligt att det är avritarens konstnärliga förmåga som blir tongivande i resultatet och att upphovsmannen kanske i sämsta fall hamnar i skymundan.

Nej, k. läsare: ni hör ju själva ungefär hur analytisk av mig jag är. Jag avslutar detta med att pinsamt översvallande rekommendera kollegan Erik Anderssons alldeles färska Översättarens anmärkningar. Dagbok från arbetet med Ringarnas herre. Den är klok och knappologisk och ypperligt underhållande, även för den som inte bryr sig ett skvatt om Tolkien. När jag läser EA:s resonemang kring sitt arbete konstaterar jag att det han och jag gör, det är inte samma sak. Vi idkar förvisso nån sorts bollspel båda två, men om han spelar cricket så lirar jag brännboll. Bägge sporterna har sitt berättigande och sina supportrar. De utövas bara inte på samma spelplan

, avslutade översättaren sin anteckning med en transmogrifiering av ett amerikanskt idiomatiskt uttryck, och hur fantasilöst är inte det egentligen.