Titta mamma, det ligger en orm i gerberan

Fick idag tillfälle att se en utställning med fotokonstnären Nathalia Edenmont, som jag läst om och varit nyfiken på en tid. Vi hade flax och kom lagom till en visning av utställningen – det ger alltid mer att få veta nånting mer än bara (borde jag sätta inom citattecken, jo) det man ser – men dessvärre var guiden en erbarmlig talare som lyckades göra även de mest fascinerande fakta bedövande trista. Snartfyraåringen hade fått en av fadern utlovad docka eftersom hon nu kan ljuda och läsa sina första ord alldeles på egen hand, så hon höll sig stilla beundransvärt länge. Själv kroknade jag efter ett tag och föreslog att vi skulle gå upp till målarverkstaden och göra egna konstverk. Det var betydligt mer givande. Fotografierna tittade vi på utan guide efteråt, när risken att svimma av svammel inte var överhängande.

På hemmafronten avverkas det skog. Inte vår, men väl till vår gränsande, skog. Här har vi gått i en massa år och suckat över hur mörkt det är i vår lilla skogplätt och hur myggigt det blir, och vad synd det är att lekstugan ("lekerstuga" heter det här) ligger så skuggigt, och nu måste vi verkligen ta ner de där stora asparna, och de där klenvuxna ekarna, och, ja, det mesta måste väck faktiskt, men stön vilket knog att kapa och klyva alltihop sen, och de båda aspbjässarna som vi fick fällda av kunnigt folk ligger än och väntar på att omvandlas till brasved (rättare: det är vi som väntar på att de automagiskt ska omvandlas)

men när en betydligt större yta söder om våra tomter blivit skallig är det plötsligt en ljus liten skogplätt som vi har. Och det skriande behovet av att hugga ner nästan allting där har med ens ersatts av det betydligt blygsammare behovet av myseldningsved. Där ser man: vi kan alltså med gott samvete lägga upp fötterna och ta en toddy framför en brasa eldad med den ved vi redan har. Häpp, liksom.

En bonusbild för serenissima: minsta dottern,
spjuvern och kakmonstret