A, B, - - -, X, - - -

I förra inlägget gläntade jag en smula på förlåten genom att upplysa IT-mamman att B kommer efter A. Man skulle kanske kunna tro att förra anteckningens inledande stycke var raljant, och man tror då alldeles rätt. Men ridåer kan ju vara rökridåer, och något lite var väl sagda stycke avsett att förvända synen på den k. läsaren och få henom att tro att maken och jag ägnade oss åt exempelvis filateli där på småtimmarna.

Milkshake: ni minns att maken och jag tog varsin milkshake på Sjuan? Kvällen var ännu i sin slyngelålder när vi gjorde det, och promenaden till hotellet från det klassiska gatuköket var inte lång (uppskattningsvis hundrafemti meter kortare än för er som fortsatte till Park). Efter A kommer som sagt B och nånstans en bra bit därefter, långt efter barnens läggdags, kommer X. Sånt kostade inget extra i teven på det här lyxhotellet. Men hur övermäktig sömnskulden än är hos denna småbarnsmamma behöver hon ändå alltid läsa åtminstone några rader innan hon kan somna; åtminstone till tandborstningen (som kan bli en utdragen historia om lektyren är välskriven). Vid halvtvådraget spritsade jag sålunda tandkräm på tandborsten och tog med den ena av de nya böckerna in i badrummet. Nånstans mellan B och X kommer O, och si: B-O-X säger box, säger Box 21 (av Anders Roslund och Börge Hellström) som jag faktiskt ännu inte hade läst (ständigt utlånad på bibblan). Jag läste blurbarna på omslaget: flera recensenter vittnade om att de inte kunnat lägga ifrån sig boken väl de slagit upp den. Pah, tänkte jag, där ser man vilka som inte ha småbarn.

Klockan två började tänderna kännas nötta.

Klockan tre släckte jag sänglampan – inte för att jag ville sova, utan för att jag visste att jag borde det.

Klockan halv sex vaknade jag svettig av kaotiska drömmar, inte riktigt maror men inte heller angenäma drömmar.

Klockan sju la jag ifrån mig den utlästa Box 21. Sååå: recensenterna hade slagit mig på fingrarna. Det gick verkligen inte att lägga ifrån sig den här boken väl man börjat läsa i den.

Box 21 handlar om trafficking. Det är ett förkrossande nedslående ämne, ett sånt som man vet att man borde sätta sig in i, och helst också engagera sig i, men som man inte riktigt orkar närma sig. Den som har sett filmen Lilja 4ever vet vad jag menar. Den kan jag fortfarande, flera år efteråt, drömma mardrömmar om.

Emellertid är Box 21 skriven sakligt och tämligen osentimentalt. Den är högst fiktiv i den bemärkelsen att den beskriver ett fall där en utnyttjad kvinna faktiskt lyckas bryta sig loss ur sitt helvete och till och med förgöra sin förgörare. Sånt sker väl inte i verkligheten. Men antagligen krävs en sån positiv (eller vad man ska kalla den) tankefigur för att verklighetens alla förlamande omänskliga fakta ska kunna släppas in i medvetandet: nånstans måste det finnas hopp, om än aldrig så påhittat.

Box 21 är en oerhört viktig roman. Läs läs läs. Jag skänker bort mitt ex till den som står för frakten.