like a bug in brandy

Här hade jag tänkt pladdra en stund om den milda höstens trädgårdsbestyr, men kan inte helt nonchalera IT-mammans enträgna anmaningar om att berätta om vad som försiggick bak ridån där på hotellrummet. Hon vill veta vad som kommer efter det A jag så lockande inledde med. K. IT-mamman: B är det. B kommer efter A. Sen blir det C och D och en massa fler. Det utgick jag verkligen från att du visste. Men hav förtröstan: det finns numera en rik flora av vackra fyndiga roliga tokiga pedagogiska ABC-böcker som gör lärandet till ett nöje!

Alltnog: den milda höstens trädgårdsbestyr var det. De blir allt färre, inte minst för att rådjuren kommer vareviga natt och proppar i sig alltmer av det gröna och det blommiga och det knoppiga. Kanske borde man känna nån sorts tacksamhet mot de beklövade råttorna för att man slipper tukta fullt så mycket av bersåns lindgrenar och lindkvistar och lindblad (den k. läsaren förstår nu att vi tjänar grova pengar på att hyra ut rum i bersån till barnrika storfamiljer), men jag kan inte riktigt se det så. Frivilligheten är mitt ledljus, och om jag vill skaffa mig sekatörarm ska inga gnagaräckel hindra mig!

Liten grön kompis som varken käkar

tulpaner eller tujor eller magnoliaknoppar

Aplarna når de i alla fall inte upp i, så där har ingen trampat in på mitt område när jag bestiger stegen med sekatör och grensåg i bakfickan. Vilken uppenbarelse det blev när vi sent omsider fick reda på varför man inte ska beskära äppelträden på vårvintern, utan mot slutet av sommaren! Genast slapp vi ju alla miljontals vattenskott, och träden bibehåller i stort sett den form och fason man gett dem. Eftersom det är lagom med fem år mellan de större beskärningarna passar det finfint att vi har fem stora aplar: man tar sig en dust med en av dem varje år och nöjer sig med att knipsa de små vattenskott som trots allt uppträder hos de andra.

När bara småsysslor finns att utföra blir det ganska avstressande att gå där på ägorna och dona. Detta att jämföra med för- och högsommaren som är rent strokeframkallande med alla sina krav och måsten (varav gräsklippning väl är det tristaste syfilisarbete* som tänkas kan). Trädgården ter sig då mest som en gapig slavdrivare, och ärligt talat händer det ibland att dess avkastning inte intresserar särskilt heller. Det blir liksom egalt om det är trettio hektar kers som ska repas bort eller tolv kilo vaxbönor som ska skördas: minns vad jag nyss sa om frivillighet … Måste man så måste man, och då är det aldrig någe kul.

Rudbeckiorna kråmar sig

Fast tydligen finns det tillräckligt att göra för att jag ska ha glömt två dagar i rad att det var för att plantera narciss- och tulpanlökar som jag egentligen gav mig ut. Gör ett nytt försök imorron …

*Ja, jag vet att det heter sisyfosarbete.