Och massor av barr har jag fått i skon

Bråk sent igår kväll, en sömnlös natt och på den en arktisk förmiddag toppad med en timmes utmattande gråt kullkastar alla planer på en gedigen och genomtänkt blogganteckning. Nu är det visserligen färdigträtt för den här gången, men jag tror nog de flesta vet ungefär hur man känner sig efter en sån grälens gourmandmeny. En bagatellartad betraktelse över småbarnslivet är därför ungefär vad orken förslår till ikväll.

I mitt fall har detta att ha blivit förälder inneburit förändringar jag aldrig kunnat föreställa mig på förhand. Ätandet är en (och jag tänker då inte på det faktum att man är hänvisad till att kasta i sig sin mat på några futtiga sekunder då man eventuellt råkar få en hand ledig; glufsare har jag alltid varit, så där råder status quo för min del): man äter rester. Ja: man har rester i kylen för jämnan – det hade man inte tidigare. Numera tillreder man lagad mat åt ett eller flera av barnen två gånger per dag, och eftersom det stora barnet nästan inte äter nånting brukar jag och/eller maken äta upp hennes portion när hon går från bordet (då säger vi: Är du bara en mor/far? Det betyder: Ska du ha det, eller ska jag ta det?). Gör vi inte det hämtar vi fram nånting ur nån av alla byttor och burkar med tidigare dagars lagade måltider (eftersom vi lagar i överkant hellre än tvärtom, så att det alltid blir över en massa till nästa dag – minst) och mikrar. Det tillhör undantagen att vi lägger upp varsin originallagad portion mat på våra egna tallrikar (sallader är ett: när det gäller sallader får ettåringen peta ur vår mat istället för tvärtom. Hon är galen i fetaost och tycker även mycket om tomat och olika sorters bönor, alltihop väldressat med olja och vinäger). Möjligen skulle man kunna känna sig som en hushållsgris om man vore mer kräsmagad, men åtminstone jag har ytterst svårt att se mat förfaras.

I duschen möter nästa förändring. (Dusch blir det av nödtvång eftersom badkaret i andra badrummet har varit ockuperat av ett skötbord i över fyra år nu, och gissa varför jag alltid väljer hotell som har badkar när jag ska bo borta.) Där tvålar jag inte längre in kroppen med lyxiga tvålar doftande av nåt dyrt ädelträslag. Nu är det en eller annan kass barntvål som gäller: den gulliga nalletvålen vars lödder svider i fyraåringens ögon så fort det kommer närmre dem än halsen ungefär, eller badkritorna som verkade så käcka i butiken men som visade sig totalt värdelösa både som kritor och som tvål.

Och så det kanske mest förvånande paradigmskiftet: musiken. Det var längesen jag tappade greppet om vad som finns och som gäller av all ny musik som görs. De senaste fyra åren har det varit barnmusik, barnmusik och åter barnmusik som har gällt (om man inte bara vill ha det knäpptyst ååååhhh äntligen omkring sig, vill säga). I början var det svåruthärdligt. Sedan blev det medryckande ameh det här är ju rätt bra faktiskt men nu, k. läsare, nu! händer det alltsomoftast att jag själv väljer att sätta på en barnskiva när jag vill höra musik. Fatta! Jomen fatta! Just nu är det Majas alfabetsvisor som snurrar på lågbudgetkompaktsunkstereoanläggningen i köket. Och de är helt okej! Korta och klämmiga och med texter som genast sätter sig. Sångägget känns väl lite uttjatad, men det finns också plattor som Blommig falukorv och Goda' goda' som ju aldrig blivit riktigt inaktuella (så de faller egentligen mellan stolarna). Håhå jaja. Vad hände med ambient? Med techno? Med gammal hederlig jävla råckenråll?

Näej, jag begriper ingenting, för jag är bara en mor.