Putte, du har så snygga ben

Det här är ett tidsdokument:

Igår köpte jag nya jeans. Ett par helt vanliga blåjeans behövde jag, och nöjd med tidigare brallförvärv begav jag mig raka vägen till the klädaffär formerly known as Junior Center (jorå, sååå gammal är jag serni). Jag framförde mitt önskemål, fick den standardfråga om tumstorlek som jag aldrig har begripit hur jag ska besvara och befann mig strax i provrummet med ett par helt vanliga blåjeans. De satt okej men var aningen för stora i midjan. Nästa par satt finfint upptill … men när min blick följde benen neråt tyckte jag att helhetsintrycket mest skrek strumpbyxor.

"Strumpbyxor", sa jag till expediten, "det är för mycket strumpbyxor över det här. Finns det bootcut, eller är det helt ute?"
Expediten, ung men inte alls otrevlig, drog på det. "Det finns det …? Jomen det kan man väl ha om man trivs bättre i det … Vill du prova ett par såna?"
"Ja, alltså – om du tycker det är okej att ha det. Hur mossigt är det?"
Expediten hade nu övervunnit nåt jag misstänker var dåligt samvete över att ha kunden-har-alltid-rätt-ljugit om att det gick an att bära byxor med bootcut, för hon hade erinrat sig: "Nej men det är helt okej, alltså det kommer mer och mer nu, även om det är mycket smalt och så just nu så, ja, vi får in mer och mer med lite vidare ben, så det är helt okej, absolut."

Häst med bootcut

Bootcutjeansen blev det. De är mycket mer jag: jag har alltid gillat häst- och människoben med mycket hovskägg (benvärmarnas era på åttiotalet var en guldålder i mitt tycke, och nu när det är repris på den stilen är jag lika förtjust som då).

Väl hemkommen – och här kommer tidsdokumentsavdelningen – tittade jag till på kvittot innan jag slängde det. "Men vad i he– hela hoppande helskotta!" hojtade jag till maken. "Vet du vad brallorna kostade? Åttahundra spänn! Åtta! Hundra!"

K. läsare: tider skola komma när den som bläddrar i annalerna skrattar överseende åt det här. Åttahundra kronor för ett par jeans, det var ju ingenting! Undrar just vad de skulle ha sagt om de hade kommit in i en klädbutik idag! Men så finns det tider som hava flytt också, nämligen de tider då the klädbutik formerly known as Junior Center faktiskt hette Junior Center och inte försökte vara fränare än så. Där, på Junior Center, brukade mamma köpa mig nya jeans en gång om året. Junior Center hade då ett lågprismärke som hette Sweet Jeans; de kostade 99:-, ett pris som stod sig i många år.

Några år senare var byxorna fortfarande raka.
Kolla skorna: jag önskade mig platåskor länge
men fick aldrig några. Tåjärn gick däremot tydligen för sig.

Ett år hade de nya byxorna raka ben. De kallades stuprörsjeans, vilket inte var nånting som jag tänkte närmare på eftersom jag bara brydde mig om hästar, och kanske lite om Patrick som gick i samma klass och var en uppkäftig fan, fast rolig. Men inte om jeans i alla fall. Därför dröjde det ganska länge innan jag begrep varför alla tittade så konstigt på mig: ingen annan på vår låg- och mellanstadieskola hade bytt bort sina utsvängda jeans. Enda gången jag varit först med det rykande hetaste var det alltså oavsiktligt, och jag begrep det inte ens. Nåväl: det går ju alltid an att stoltsera med det såhär tre decennier senare.