kvar är det som komma ska

Makens amerikanske bror berättade en gång att han läst att man genomgår två drastiska neurologiska förändringar i sitt liv. Vid två tillfällen är det så mycket som "kopplas om" i hjärnan att man vaknar en dag och bokstavligt talat inte känner igen världen man befinner sig i. Allt har blivit förskjutet, alla perspektiv är förändrade; man blir förvirrad/skrämd/osäker/aggressiv i olika kombinationer beroende på vem man är. Det första av dessa tillfällen är i ettårsåldern. Det andra är i tidiga puberteten, och det är av det skälet som så många tonåringar blir så koko i roten. Tonårsupproriskhet har alltså inte bara hormonella orsaker, utan främst neurologiska.

Det finns de i min vänkrets som kan vittna om hur väl det här stämmer in på deras eget uppförande i puberteten (ettårskrisen har jag märkligt nog inte diskuterat med nån av mina bekanta), men själv tyckte jag inte mig uppleva nånting sådär dramatiskt. (Jag var väl för upptagen av att drömma om hästar för att märka av nåt. Eller hos mig kanske det yttrade sig som så att jag en vacker dag upptäckte att jag tyckte att nordsvenskar var grejen och att araber, som jag dittills hade hållit för det mest åtråvärda, inte var så märkvärdiga. Nåt i den vägen kanske.) Men nu.

Men nu: plötsligt känner jag inte igen min tillvaro. Jag ser ju att alla beståndsdelar i den finns kvar på samma ställen som förut, men tycker att ingenting fungerar som det borde. Orsakssamband tycks ha korskopplats och kortslutits; handlingar får följder som överrumplar, kullkastar. Vräker över ända. Och tvära kast: från vardagligt lugn till terror inducerad av dubbel, menlig väta. Nästa morgon är jag glad igen och står och borstar håret i solen på balkongen vid pass kvart i nio. Detta tillstånd varar till påföljande eftermiddag då himlen, så blå den är, rasar ner över mig rasar rasade rasande raserade sen klarnar det upp och ljusnar för att lagom till kvällen plötsligt börja hagla lavasten ur en vulkan jag inte ens såg.

Vanskligt, det är en vansklig tillvaro nu, nu efter mer än åtta jämna trygga beräkneliga år. Det är samma tillvaro men jag känner inte igen den. Är det min hjärna som efter långt om länge tagit det andra omvälvande neurologiska språnget? Skulle det hjälpa om så vore fallet? Eller är lobotomi enda svaret?

Nu måste jag nog se om Total Recall, tror jag.