Lugn och lo

På eftermiddagens promenad:

"Kolla där, en råtta!" sa jag till maken. Råtta betyder i det här fallet rådjur, för det är så jag ser dem: som klövförsedda gnagarparasiter som käkar upp allting i vår trädgård.
"Var då? Jaså, där. Ja, de finns ju överallt. Härom kvällen höll jag på att få slag, det var mörkt och jag skrämde upp ett ur en buske, och sen stod det ett till på andra sidan som sprätte iväg precis när den första chocken lagt sig …"
"Och jag såg två stycken precis här när jag var ute och spr–"
"Men! Det är ju inget rådjur! Det är ju en lo!"
"Nämen kolla! Och en unge, titta!"

Det var alltså därför lon hade stått och velat på vägen så länge: hennes unge tordes inte tassa upp ur diket. Och när den äntligen stod på vägen svek modet den, och den vågade inte springa efter mamman ända till andra vägrenen. Den slank tillbaka ner i sitt dike, och nu var det den oroligt spejande honan som när hon sett oss inte tordes vända om och gå till sin unge. Vi var ju inte mer än femtio meter bort …

Hur det gick för lodjuren vet vi inte. Förmodligen bra så småningom, men vi brydde oss inte om att stå kvar och vänta ut dem. Ingen av oss hade väl trott att vi skulle få se livs levande lo – det skyggaste av våra rovdjur – men nu är här tydligen ett revir som uppenbarligen bebos av en hona som trivs. Själv applåderar jag detta faktum. Förhoppningsvis river loarna en massa råttor så att vi kan få ha vår trädgård ifred.