Han hade precis fått komma med i målarfacket

Förr om åren var min bakfyllefilm par préférence Gifta på låtsas. Det kan jag minnas trots att jag inte minns den dag jag senast var bakfull.*

Igår kväll yppade sig dock möjligheten att grunda en riktigt fin baksmälla. Barnpassningssituationen var tillfredsställande ordnad så inga hämskor behövde tas på inför kalaset. Följaktligen gick jag, skulle man kanske kunna säga, i strumplästen, och som en följd av det kan jag numera beskriva hur det känns att kasta sig handlöst på golvet på Ica Maxi när man får höra nånting omåttligt roligt. Fast alldeles barfota tordes jag inte gå: jag visste att dan efter skulle komma och att man som småbarnsförälder inte kan komma undan en dan efter, sådär som man gjorde förr om åren när såna dagar hade en förmåga att liksom flyta ut i dis och dimmor och bli till vita hål i kronologin.

Bakfyllefrukost kan man i alla fall få. Den ska bestå av röra på en ohemul massa ägg samt massor med massor av bacon. Apelsinartad juice. Så: och nu kan vi veva igång filmen jag köpte på stadsmissionens second hand. Introt, eller vad det kan heta när det handlar om film, är snyggt: svartvitt och kornigt är det en aptitretare inför det som komma ska. Dessutom är det en nästan övertydlig innehållsdeklaration: för vad är de här danserna annat än

ja jag säger bara att jag kan förstå att samtidens ansvarskännare förfasades.

Den k. läsaren vet förstås vad det handlar om: Det är 1963, slutet av en oskuldens epok har redan spänt blicken i amerikanerna, men än finns företeelser som Kellerman's semesteranläggning dit medelklassen åker för att fördriva tiden och visa upp sig och sina giftasvuxna telningar för varann. Man kan ägna dagarna åt sällskapslekar, talangtävlingar och annan underhållning. Och man kan ta danslektioner.

Dit kommer lilla oansenliga Baby som inte bryr sig om sitt utseende, utan hellre vill bidra till att öka rättvisan i världen. Tack vare sin alldaglighet kan hon tassa omkring på anläggningen obehindrat och iaktta vad som försiggår där. Och det gör hon utan att höja så värst mycket på ögonbrynen – förrän dansinstruktören Johnny Castle gör entré. Då höjer hon i och för sig inte heller på ögonbrynen: nej, hon spärrar upp ögonen och vidgar näsborrarna, och det, k. läsare, vet vi ju alla vad det betyder. Det betyder att feromonerna eller den djuriska magnetismen eller den kosmiska komikern har slagit klorna i henne, att hon inte längre har en fri vilja utan måste gå dit hon dras.

Johnny Castle är väl inte lika mottaglig för det där feromonspelet, men omständigheterna gör att han blir tvungen att lära Baby dansa mambo, och så sakteliga faller fjällen från hans ögon. De spelar ett dubbelspel som är dubbelförbjudet på alla möjliga plan, och alltihop är så ljuvligt rart och storögt, man märker att det är längelängesen den här filmen gjordes, inte bara på att Patrick Swayze är så himla fjunig (fan, han måste ju vara femti vid det här laget!) eller på att filmen inte ens är halvannan timme lång (vilket är fullt tillräckligt). Alltihop, storyn och bildspråket och hela paketet, är precis sådär troskyldigt som den föregivna tidsandan, och det gör kanske att Dirty Dancing är mer njutbar att se nu, flera decennier efter sin tillkomst.

Jag ska inte bli lika långrandig som mina jeans: alla vet ju redan hur det här slutar. Baby och Johnny Castle har ihop det, hur sjutton de nu hinner det med tanke på att familjens vistelse inte varar mer än två veckor och att det inte händer nåt förrän efter den hemliga mambouppvisningen, och det är tvära kast mellan nätternas mjuka mörker och dagarnas förnekelse och smyg; men omständigheterna (ständigt dessa omständigheter) tvingar Baby att ta sin höga rena moral i kragen och träda fram. Jag vet att det inte var Johnny som stal plånboken, för jag var hos honom hela natten. Ett dråpslag för pappa. En motvillig stjärna i kanten av snorkiga syrran. (Mamman får märkligt nog inte vara med och reagera på kungörelsen. Måhända fick hon dåndimpen och ligger på kanapén med luktsaltet pressat mot näsan.)

Mest slående är kanske ändå hur sakligt Baby och Johnny skils från varann. Avskedet innehåller varken smäktande musik eller förment oförglömliga farvälrepliker. See you, säger Johnny, och sen sätter han sig i bilen och kör, och Baby lipar inte det minsta lilla. Visst, hon står på verandan sen och blickar sorgset ut över alla töntar som hoppas säck i ösregnet, men hade hon inte gjort det skulle hon ha varit omänsklig (jag menar: alternativet var ju att delta i säcklöpningen och det gör väl ingen som är korrekt navlad). See you. Ja, tjena. I ett annat liv kanske. Under andra omständigheter. Och det sorgliga är att de antagligen skulle ha gått rätt bra ihop, att de skulle ha funkat som par. De kommer från helt olika omständigheter (ständigt dessa …) men bägge har rätt inställning, är tillräckligt öppna för nya förhållningssätt för att kunna klara det.

Men det ska inte bli de. Johnny kommer tillbaka en sista gång Nobody puts Baby in the corner och de dansar mitt för synen på precis alla, och Baby klarar lyftet och Johnny säger ingenting men insuper hela henne och hon, hon kommer såklart aldrig så länge hon lever att kunna glömma honom, de hemliga ställena på hans dansarkropp, de där som ingen annan har lagt märke till, ja ja ja, ni vet ju själva, mina k. läsare (vad skulle man inte ha gjort för att få knapra lite på Patrick Swayze när han var i den åldern, vilket han är för evigt i den här filmen), och de får varann men ändå inte, och det sker i ultrarapid, och man gråter, och själv kan jag inte säga annat än att det är vackert så.

*Den k. läsaren kan notera att jag gör åtskillnad på bakfylla och baksmälla. Att vara bakfull innebär att all alkohol inte riktigt gått ur kroppen än. Att ha baksmälla betyder att må som en räv. Stundom, men långt ifrån alltid, sammanfaller de tu.