I can feel the mandala

Äntligen, om det nu är rätta ordet, tar jag bort en bok från läserlistan. Långt om länge har jag tagit mig igenom Water Touching Stone av Eliot Pattison. Det är andra boken i serien om kinesen Shan Tao Yun, som från en tillvaro som kugge i Beijings maktapparat deporteras till ett fångläger i Tibet på grund av sin kritiska hållning till systemet. Fånglägret befolkas förstås till övervägande delen av tibetaner, varav många munkar och en och annan lama, och Shan lär sig att uthärda umbärandena genom att ta till sig den buddistiska synen på tillvaron. På det viset föds en romanfigur som är synnerligen väl lämpad för att försöka finna förövarna till mord begångna i olika delar av Tibet. Shan är polare med tibetanerna och känner med dem och deras belägenhet. Samtidigt vet han från sitt tidigare liv i maktens environger hur den kinesiska byråkratin fungerar och hur den möjligen kan gå att lura, kringgå eller hindra.

I Water Touching Stone kretsar intrigen kring en grupp föräldralösa pojkar vars medlemmar blir mördade en efter en. Vem kan ha intresse av att dessa pojkar dör, och varför?

Fast i Eliot Pattisons böcker är det egentligen inte mordgåtorna som är det viktiga. Nog för att de är så intrikata som man nånsin kan önska sig – det är inte det. Men det Pattison brinner för är det ockuperade Tibet, och att han fördömer Kinas agerande där är inget han försöker dölja. Han är väl påläst, och han slarvar inte med skildringar av vare sig miljöer, människor eller det politiska systemet. Ändå blir han varken didaktisk eller övertydlig; i så fall skulle läsningen ha blivit outhärdlig. Inte heller lider böckerna av några bloddrypande mordskildringar – ändå tillhör de de otäckaste jag läst. Insikten om hur tibetanerna har haft det under de senaste femtio-vaddetnuär åren gör att jag blir knäsvag och lätt illamående MAN VILL GÖRA NÅNTING ÅT DET men det känns viktigt att få reda på vad som försiggår där, att inte vara okunnig men vad, vad kan man göra

Några tibetanska munkar gör en mandala under ett besök i Göteborg.
Den tog en vecka att färdigställa.

Orsaken till att det tar åtminstone mig så lång tid att tugga igenom Pattisons böcker är att det inte går att skumma nånting i dem. Allting som skildras är så obekant för mig att jag inte kan ögna igenom sidorna och fylla i sånt som jag inte läst ord för ord – ord som dessutom är mycket noggrant vägda innan de fått sin respektive plats i texten. Men läs de här böckerna för all del. Börja med The Skull Mantra (inte nödvändigt för förståelsen av senare delars intriger, men i den presenteras ju Shan och hans situation, och själv tycker jag allt att skildringarna från fånglägret ger större tyngd åt resten).

Nu måste jag andas en tid, låta andras bokstäver flöda igenom hjärnan, innan jag fortsätter med nästa bok om Shan: Bone Mountain.

Den här upptäckten rubbade mina cirklar en smula:
tänk att buddistmunkar går i loafers