In the crannies and the nooks there are books to read

Då och då händer det att folk som får reda på vad jag jobbar med frågar Vill inte du skriva en roman? På den frågan ger jag för det mesta ett av två svar, antingen

"Jag skriver redan flera romaner om året – det är bara det att nån annan har bestämt handlingen." För så är det: att översätta en roman är att skriva den igen, med mina egna ord.

Eller också svarar jag:

"Nej."

Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Det kan jag inte ens göra en grov estimering av. Men ju fler jag läser, desto mer stärks min åsikt att jag absolut inte har nånting att tillföra världslitteraturen. Inte ens den svenska litteraturen faktiskt. Allt bra är redan skrivet, och skrivet väl, flerfaldiga gånger. Alla teman är redan behandlade i tallösa titlar, många av dem utmärkta eller rentav vördnadsbjudande. Och ju fler romaner jag översätter, desto mer inser jag hur oerhört svårt det är att skapa ett såpass omfattande verk.

När jag går in i en författares vedermödor och brottas med dem för att – i den mån det nu över huvud taget låter sig göra – klä om originalverket i plagg som passar och förstås i vår svenska språkmiljö upptäcker jag stilistiska finesser, förebådanden och anspelningar som de flesta läsare påverkas av men inte märker. Dessa aspekter och många fler har författaren jonglerat med och det oftast utan att tappa så värst många bollar. (Själv kan jag jonglera med tre bollar utan nån som helst finess.) Och då har jag inte ens nämnt handling och intrig.

En av de läsupplevelser som allra starkast får mig att inse att Nej, ingen kan skriva nåt som ens kommer i närheten av det här är Karin Alvtegens Svek som jag råkade läsa idag. Det var min tredje titel av samma författare, och om de båda tidigare jag läst lämnade imponerande starka intryck efter sig har denna formligen skrämt mig från vettet. Alvtegen skriver inte skräck, utan "psykologiska thrillers", men om jag jämför med en renodlad skräckförfattare som John Ajvide Lindqvist, vars Pappersväggar det hampade sig sålunda att jag läste ut imorse, tycker jag nog att Alvtegen med sina i och för sig skruvade men ändå fullt plausibla personteckningar och scenarier skrämmer betydligt mer. På rak arm kan jag inte komma på att jag läst nån vidrigare bok än Svek. Och då menar jag bra-vidrigt.

Pappersväggar var förresten också högst njutbar, fast jag, som mycket gillade Hanteringen av odöda, tyckte att kortromanen Sluthanteringen, som ska vara en epilog till Hanteringen … inte tillförde historien särskilt mycket (däremot är JAL:s prosa alltid underbar att läsa: så öppenögd, han formulerar sånt man gått omkring och alltid vetat fast utan att ha de orden för det).

Nä, några egenpåhittade romaner är jag inte ett dugg sugen på att skriva. Men jag trivs utomordentligt med att få formulera om andras. Och ett och annat knep snappar jag nog upp i förbifarten.