Navelskådningspaus igen

Navelskådning är viktigt, i alla fall om det innebär att man ser på sig själv med öppna ögon och rannsakar sig själv. Det kan jag inte förklara för mina döttrar än, men till och med bebisen kan peka på sin navel när man ber henne.

I Spanarnas sommaravslutning ondgjorde sig tydligen (jag har inte hört programmet själv, och det går inte att hämta från SR:s hemsida heller) Jessika Gedin över alla personliga bloggar: hon var så hemskt trött på dem och efterlyste bloggare som håller samhälls- och kulturdiskussioner igång. Eftersom programmets innehåll refererades av en person som knappt har läst en enda blogganteckning i sitt liv och på det hela taget tycker att bloggande är larvigt gissar jag att Gedin tryckte mindre på att privatbloggar är dåligt än på att samhällsengagemanget lyser med sin frånvaro i bloggosfären. Annars vore det ju en pseudoproblematik: är man trött på kåserande bloggar läser man dem helt sonika inte. Bloggosfären är förmodligen inte riktigt en skalenlig representation av det fysiska samhällslivet (eller hur man ska uttrycka det), men på det hela taget tror jag väl ändå att de som inte engagerar sig politiskt IRL inte bloggar politiskt heller – och de utgör majoriteten i båda världarna.

För en stooor grupp bloggare är bloggandet ännu ett sätt att umgås. Man lär känna varann på det här sättet och man håller sig á jour med bloggbekantingarnas göranden och låtanden i vardagen ungefär på samma sätt som man ringer och pratar med andra bekantingar. För mig som inte hinner sitta och prata i telefon särskilt mycket är det ett sätt att låta många samtidigt få reda på vad jag gör och vad jag tänker på.

Och dessutom får jag, som jag snuddat vid tidigare här, ett visst utlopp för min skrivklåda. Vi är miljoners miljoner mänskor som lider av den åkomman och jag har svårt att tycka att det generellt sett skulle vara nånting negativt att låta många uttrycka sig. En blogg är ju så långt från påträngande man kan tänka sig: den är diskret, ja nästan försagd; tränger sig aldrig på, nej den kan inte ens komma till en oombedd som ett mejl kan. Är man inte intresserad går man inte dit. Som sagt.

I år är det tjugo år sen jag skrev mitt första fanzine (och ni historielösa som nu tror att fanzines bara kan handla om musik eller serier får ta och läsa på lite: det allra första fanzinet pubbades på 1930-talet och handlade om science fiction). Under ett antal år blev det en rad zines, men så småningom kändes forumet och mediet fel – utan att driften att formulera mig för den skull tynade bort. För ett par anteckningar sen sa jag att jag inte känner nån lust att författa romaner, men det innebär inte att det saknas en kanske aningen förmäten vilja att formulera det som rör sig i skallen och framför ögonen på mig. Den här bloggen är alltså i många stycken som ett ständigt pågående fanzine. Halten av genomarbetat, längre artikelliknande material må vara lägre, men ändå. Och illustrationerna ristar jag inte på stencil, men det ska vi nog vara glada för allihop.