Horses are fine; so are books

Det har rört på sig i boktraven. Från en eller annan ta-fyra-betala-för-tre-pocketrea fick jag med mig två titlar av Cecilia Hagen. Hon är ju kul, tänkte jag antagligen. Men efter att ha läst De osannolika systrarna Mitford vet jag att jag borde ha gjort som vanligt och inte ha samlat på mig mer än en titel av en författare jag inte läst förr. Ämnet som Hagen har valt är säkerligen fascinerande. Men som alltid kommer det an på. Hur skribenten skildrar det h*n vet. Och har forskat sig fram till. På olika sätt. En alltför stackatoartad stilistik kan till exempel. Som alla vet. Bli så påfrestande i längden. Att man knappt kan ta till sig innehållet. Eftersom man hela tiden måste pröva. Vilka avhuggna satser som hör ihop. Och bildar begripliga meningar.

Hagens Dianabok lär alltså bli liggande en tid i läshögen.

Susanna Alakoskis Svinalängorna kan jag däremot rekommendera ivrigt. Den börjar så trivsamt och trevligt att man liksom bortser från de varselliknande störningar i den glada nostalgin som pekar fram mot den tragiska utvecklingen: föräldrarnas stegrande alkoholisering. Barnets, jagets, berättelse om sin tillvaro är sådär förtvivlat tapper att jag bitvis hade svårt att andas.

Ändå, och det låter kanske motsägelsefullt, är Svinalängorna ingen tung läsning. Angelägen: ja. Men jobbig: nej (om man inte tillhör dem som retar ihjäl sig på korrfel, för såna vidlåder tyvärr min upplaga). Läs läs läs.

Det gick också upp för mig vid läsningen varifrån nordisten Tolkien fick inspiration till en detalj i sin ringtrilogi. Hör här vad Alakoski berättar om det finska kosthållet:

Brödet bakade hon själv … finskt svart rågbröd som inte kunde mögla. Som kunde torkas och sparas i evigheter. Som man fes av och som svenskarna inte hade tillräckligt starka tänder för att kunna tugga.

Det kan ju inte vara nånting annat än lembas som beskrivs. Tolkien hade garanterat träffat på detta sisuladdade bröd på sina resor i de norröna nejderna, imponerats storligen av det och beslutat att inbegripa det i sin skapelse.

Om det även är finnarna och finskorna som stått som förebilder till alverna låter jag vara höljt i dunkel (men håll med om att Legolas är väääldigt blond). Nåt ska väl litteraturforskningen få reda ut också.