Men hon kvaddade en Dodge Ram och fick sparken

För hundra år sen i restaurangsvängen hade jag en kollega som brukade kalla sparris för "pojksnoppar", gärna så att gästerna hörde det också. När det gäller vit sparris är ju metaforen ganska motiverad, men när man har med den gröna varianten att göra får man nog hitta på nåt annat.

Variant och variant förresten, det är precis samma sparris. Och för en gångs skull finns ett otvetydigt, korrekt och objektivt svar på frågan om arv eller miljö: det är sparrisens uppväxtmiljö som är helt avgörande för vilken färg sparrisen ska få. Sparris som får växa med knoppen i luften blir grön och grann; odlar man den efter konstens alla regler och låter den växa utan att få se solen blir det den där gulbleka nyansen på stänglarna. "Blekt" är också vad sån sparris kallas.

Men det där visste ni ju redan. Nedan följer sånt som ni kanske inte visste.

Hela mitt växtintresserade liv har jag undrat vad det är för dillaktiga plymer som står vid mormors och morfars sydvästra stuprör och ser skräpiga ut. Men en vår, när jag nyss hade flyttat in i deras hus, gjorde jag en förbluffande upptäckt: det stack upp sparris ur marken precis invid husväggen! Minsann. (Är man inte beredd på det blir det en ganska overklig upplevelse, som i sagan om flickan som sår ett frö hon tror ska ge rädisor eller på sin höjd rosor, men som visar sig vara ett dockfrö.)

Jag tror knappt att mormor och morfar visste själva att de hade sparris på tomten, eller också var det bara det att sparris var så främmande i deras husmanskök att det liksom inte ens var nåt man tänkte på som en möjlighet. Hur som helst blev det till att läsa på. Hur gör man? Enligt all tillgänglig litteratur är det (i mitt latmanstycke) alldeles för krångligt att odla sparris, så jag beslutade mig raskt för att göra ingenting. Och våra vänner vid stupröret vet inte vilken omvårdnad de skulle ges av andra, proffsigare odlare. De står där i sitt sjuttioåriga dräneringsgrus och skickar varje år upp ett tiotal representanter till vår taffel, och det är riktiga högtidsstunder när vi får låta smörklickarna halka fram längs den gröna stången och smula några flingor delikatessalt över.

Tack vare den tidiga våren ser det redan ut såhär vid vårt sydvästra stuprör. Till min födelsedag hann de första sparrisarna inte ända upp, men jag fick av min snälla make en chokladtårta som är obeskrivligt god och som jag verkligen kan rekommendera envar att baka minst en gång i veckan.

Kavla 250 g mandelmassa mellan plastfolie, den ska täcka bottnen på en form som är ca 21 cm i diameter. Smält 125 g smör på svag värme, tillsätt 3 dl vispgrädde när det är nästan smält. Låt koka upp, ta av kastrullen. Bryt ner 250 g ljus och 250 g mörk blockchoklad. Låt smälta, rör smeten jämn, tillsätt 2 msk rom/konjak/löksoppa. Häll i formen, kyl minst 4 timmar före servering. (Jag tror det kan bli gott med en slatt starkt kaffe i också.) Seså! Ut i köket med er bara!