Så nån måste ha haft paraplyet med sig i eftermiddags

Lie menar att en hängmatta kan uppväga oförmågan att koppla av i trädgården, i synnerhet om mattan hänger intill ett stånd av doftande luktärter. Hängmattor är sympatiska och man bör ha minst en i sitt hem – inte bara ute. Den vi har använder vi faktiskt huvudsakligen inomhus. Annars skulle man inte ha mycken glädje av den. Maken har ett enligt eget förmenande perfekt balanssinne, vilket bland annat yttrar sig i att han lätt blir åksjuk. Han blir det i hängmattor också, och det är ju faktiskt bara till fördel för mig och barnen som annars hade varit tvungna att dela med oss av vårt gungeligung framför öppna spisen (där det ofta sprakar en brasa när väderlek eller sinnesstämning så kräver).

Trekant i hängmatta. Det skulle allt smaka det, i ett nunnekloster!

De gånger hängmattan flyttas ut spänns den upp mellan flaggstången och en lärk. Efter bodens uppförande i fjol somras vet jag inte riktigt hur det blir med soltimmarna på just den platsen; kanske måste nya fästpunkter letas upp. Jag hoppas inte det, eftersom utsikten från mattan är sån att den snarare liknar den ruderatoas jag efterlyste tidigare än ett trädgårdsrum. Det är två respektive tolv meter till två vägar; tvärs över gatan ligger en monumentalt oskön nerlagd mack i korrugerad plåt; tvärs över länsvägen ligger det elefantstora järnverket; och som om inte det vore nog är lärkträd kolossalt skräpiga av sig. Eftersom man har lite svårt att förstå att det faktiskt är en trädgård man befinner sig i, infinner sig heller inte lusten att dutta och pyssla, gräva, kratta och ansa. Förmodligen skulle ett knippe blommande luktärter störa denna känsliga fulbalans, så blomstren tänker jag placera nån annanstans.

För övrigt drabbades jag av en insikt idag. Drabbningen yttrade sig i femtio minuters försening på en två timmar lång tågresa, varav den första halvtimmens försening på den station där vi klev på, punktliga och dana. Rätt vad det var slog det mig:

"Det måste vara nån som min mamma som är försenad till det här tåget!"

Min mamma tillhör nämligen de solipsistiskt lagda människor som anser att världen kretsar kring just dem. Regler håller de benhårt på … att andra ska följa, för att de själva ska kunna fara fram lite som det passar dem. Tider är det följaktligen inte så noga med: man behöver inte vara ute i så förskräckligt god tid eftersom tåget (eller vad det nu är) ju väntar. Irriterande nog stämmer detta så gott som alltid: kanske är det den omständigheten som har gett upphov till attityden, så man får kanske ha viss förståelse ändå. Alltnog: att det uppstått ett dörrfel som personalen efter en halvtimme löste genom ett alexanderhugg kan inte ha berott på nånting annat än att en sån där irriterande sorglös person var på väg i godan ro mot det tåg som h*n var tvärsäker på skulle vänta.

Anledningen till att jag vet detta är att jag själv har liknande makt över väderleken: om jag rustar mig för regn när jag beger mig ut, då blir det varmt och soligt, eller åtminstone uppehållsväder. (Ibland vice versa också, men det är ingen regel.) Så nu vet ni det.

Blöjbyte ombord. Bebisen antecknar hur pappan sköter sig.