Mångfredag

Kronologin blir lite galen nu (om man inte läser de senaste blogganteckningarna i fel ordning), men det var ju för att jag fick min påskaftonsuppenbarelse och kände mig tvungen att låta världen få veta allt om den just exakt då. (Att en sån sak är en stor händelse för mig säger inte att jag har ett futtigt liv. Okej, det kanske jag har, men inte på grund av det i så fall.)

Det jag egentligen hade tänkt berätta om när jag var på väg mot tangentbordet var nåt som utspelade sig i en centralort nära mig. Årets hojpremiär begicks av i runda slängar tusen motorcyklister. Räknar man dem som åkte i andanom uppgick deltagarantalet säkert till tiotusen. Själv fick jag finna mig i att dokumentera spektaklet eftersom jag inte lyckades få igång min egen bågehoj. Jag misstänker att det kan vara häftstiften. Eller nåt.

Jag vet inte vad det är
Men det är nåt fel med bilen min
Kanske har jag fyllt
kylaren med sylt
Jag vet inte vad det är

För en gångs skull stod jag alltså utmed kortegevägen och det var faktiskt en njutning det med. Båda barnen var med: treåettalftåringen, hörselkåpeprydd, begapade spektaklet inte utan förtjusning. Bebisen somnade i vagnen en bit ifrån det trygga mullret av tusen motorer, och det bådar ju också gott på sitt sätt. Och solen sken och det blåste arktiska vindar med isklirr och det var en helt normal vår och det är, i enlighet med ovanstående resonemang, nånting jag gläder mig mycket åt.

Till höger kortegens förmodligen äldsta fordon: en velociped med påhängsmotor.