Som att träffa en enhörning

När jag var liten bodde jag ofta hos mormor och morfar. Mormor var en trallande jänta, och jämt när jag blev gungad av henne sjöng hon en liten trudelutt för mig: "Gungeli-gung, gungeli-gung – gungeligung, å gungeli-gung." Det är en melodi som passar osedvanligt bra just vid barnagungande och den anmälde sig helt oombedd så fort mitt äldsta barn var stort nog att få en egen hinkgunga i oranieträdet. "Gungeli-gung, gungeli-gung …" Det känns fint att ha haft en mormor som kunde hitta på så bra små bitar att gnola för barna.

Och jag vart äldre, och det vart påskafton år 2007, och det vart Melodikrysset med Anders Eldeman. Och rätt vad det var klämmer en karlaröst i med ett klämmigt gemyt: "Gungeli-gung, gungeli-gung – gungeligung, å gungeli-gung." Det var alltså en låt som faktiskt fanns i sinnevärlden! Och under de här fyra decennierna har det aldrig velat sig så att jag har hört den förrän idag.

(Med ledning av de numera patetiskt generösa ledtrådarna googlade jag mig snabbt fram till att det var Åke Grönberg som framförde melodin. Både Melodikrysset och Ring så spelar vi för numera alltid mina tankar till en sketch med en Lena Nyman som berättar för sina medköande om när hon kom fram till Hasse Tellemar och får mer och mer hjälp att lösa den fråga hon fått. Till slut har hon fått ledtrådarna M-a-r-g-a-r-e-t och utbrister triumferande: "Margareto!" Det där är ju inte humor, det är ju en ögonvittnesskildring.)

Och nu ska jag gå ut och leta efter påskharen.