Shoppa som en loppa

Den som vill kan säkert bli loppisbloggare. Uppskattningsvis räcker det med i snitt ett loppisbesök per månad för att man ska få stoff till en blogg med åtminstone tre anteckningar per vecka. Fyndar man inget kan man ju alltid berätta om vad andra drar hem för bråte eller redogöra för sånt man blev sugen på att köpa men avstod från, ja vinklingarna är många.

Mest praktiska prylen: hårdplastbehållare som passar Festistetra
och förhindrar att klämmande barnafingrar orsakar
sockerstint sprutande över högt och lågt. Två spänn styck.

Mitt eget senaste loppisbesök avvek från det normala genom att a) gå med ekonomiskt plus b) gå prylmässigt minus. Hur man kan lyckas med det undrar antagligen alla som i loppisbakrusets vånda sitter och glor förtvivlat på den mög som av nån dunkel anledning har släpats hem den här gången och undrar om bostaden definitivt kommer att spricka i sömmarna nu.

Förklaringen till b) är att det här var en välgörenhetsloppis där man skänker sitt mög för att sen istället betala för mög som rensats ut ur andras hem. Förklaringen till a) är att jag, just som jag var i färd med att låsa ytterdörren för att bege mig till mögbytarplatsen (med vilken jag råkar bo granne), blev hejdad av en antikhandlare som passerade. Han ville egentligen köpa vår utesoffa, men eftersom den inte är till salu förmådde jag istället intressera honom för en glasruta med målad Coca-Colareklam på, troligtvis 60-tal. Som extra bonus fick jag en extremt intressant upplysning om en av alla mina kära skrotklenoder som jag har hittat i nåt av våra garage – kanske återkommer jag till den en annan gång.

Trots att tre av familjemedlemmarna gjorde flera möginköp översteg alltså våra sammanlagda utgifter inte det jag fick för Colarutan. Det känns lite historiskt, och dessutom kan man ju blogga om allt möjligt: därför dagens anteckning.

Två och femti!

Det här är det fynd som jag själv blev allra gladast över. Jag minns herrekiperingen i fråga men en galge därifrån har märkligt nog saknats här i huset. Så icke mer! Fler galgar kan beskådas här, förresten. Och nedan ytterligare några exempel på föremål som helt oväntat ingick i hushållet.

Jag har aldrig ägt en docka i hela mitt liv, i alla fall ingen
som jag lekt med. Men rätt som det var föll jag handlöst
för den här jättefula lilla typen. I såna lägen är det bra att
ha barn som förevändning för köpet.

För ganska många decennier sen har nån fribroderat
den här helt betagande skildringen av ett bröllop.
Tavlans gröna färg är inte så här dassig i verkligheten,
utan lummigt sommargrön. Kolla vad smart brud-
klänningen och slöjan är gjorda så att man ser precis
vilka skyar av tyll de utgörs av!