Små projekt och stora

Det tycks som om jag har behov av projekt i mitt liv. Kanske är det för att jag anser att projekt klingar skönt pretentiöst; kanske är det för att jag annars aldrig skulle få nånting gjort. En liten listmaniker gömmer sig inom mig och förmodligen är den hon som vill ha saker att bocka av, att stryka över, att pricka för.

Alla projekt – de är inte få – kan delas in i kategorier (förstås). En sån kategori är utdragna projekt. De skiljer sig från vanliga långtidsprojekt genom att egentligen inte behöva ta så kolossalt mycket tid i anspråk men ändå, på grund av diverse försinkande omständigheter, ändå göra det.

Ett av mina utdragna projekt är mattväven. Jag har länge haft sån lust att väva en trasmatta, och för en tid sen förverkligades den drömmen. Här på halvvischan där jag bor är alla händiga, och alla som väver har minst två vävstolar i sina hem, så jag har fått låna en för att kunna väva mig en trasmatta. Nu är det i och för sig inte bara att "väva en trasmatta": bortsett från att det är en jätteapparat att rigga vävstolen och dra på varpen (allt sånt fick jag hjälp med, så det blev faktiskt inga bekymmer) mäter varpen inte mindre än tjugo meter. Så om man inte vill ha en matta på nitton och en halv meter måste man alltså väva ett antal mattor för att få slut på varpen.

Den trasmatta jag hade drömt om var gul (se! Där har vi det igen. Det är nånting med mig och gult). Inte snällt och slätstruket ljus- eller blekgul, utan jättegul. Solgul. Lejongul. Jag hade förberett mig genom att klippa lite mattrasor av ett gammalt överkast i exakt rätt färg och så fort varpen var pådragen satte jag igång med min gula matta.

Uppmärksamma bloggföljare har kunnat notera mina svårigheter att hitta knalligt gula byxor på sistone. Nu kan jag avslöja att gulbyxebristen bara är ett symptom på avsaknaden av illande gula textilier i det svenska samhället. Det är som om äggult vore en parallell till vasatidens ekar, som ju var förbehållna kronans skeppsbyggen: allt starkgult tycks vara vikt åt korsen i våra svenska fanor. Dessvärre är flaggor oftast av syntet och duger illa till mattrasor, så när min första underbart gula decimeter var vävd av de trasor jag hade klippt fick jag ägna över två år åt att hitta material i rätt nyanser till min matta (och då tvingades jag ändå kompromissa och göra partier som tonade över i vitt och tillbaka till äggult igen). Min första matta, alltså. Den blev tre meter. Återstod således sexton meter varp att väva upp.

Klokt nog fattade jag under den där guletygsamlandets tid att det gällde att ha så mycket material som möjligt klart innan man börjar. Själva vävandet går nämligen fort: har jag trasorna klara och vet i vilken ordning färgerna ska komma kan jag utan vidare väva en och en halv meter på en dag (vid det laget måste jag lägga av eftersom jag blir trött i ändalykten). Matta två gick följaktligen fort: den var ett beställningsjobb till vilket jag fick nästan alla trasorna färdigklippta. Min uppgift var att komponera ränderna i mattan, och det var det som tog längst tid. När jag hade klart för mig hur de skulle se ut var ut- och slutförandet mest en fråga om hur många lediga stunder jag hade till övers för detta projekt. Ytterligare tre meter försvann, men än finns det varp till flera mattor. Jag är för närvarande i färd med den gröna, som lovar att bli enormt snygg.

En annan projektkategori är överraskande snabba projekt. Det är saker som jag tror ska vara jättejobbiga och bli stående halvfärdiga irriterande länge men som visar sig gå helt geschwint och fullbordas nästan innan jag hunnit fatta det själv (motsatsen är löjligt långsamma projekt, sånt jag tror ska bli klart på ett kick men som blir liggande i flera år, som det faktiskt väldigt lilla änglabroderie jag först hade tänkt ge min äldsta dotter tvåårspresent, och sen i julklapp samma år, och sen i treårspresent; och där slocknade mina förhoppningar om att det nånsin ska bli färdigt). Ett exempel på ett överraskande snabbt projekt är den fåtölj som jag vips klädde om – med stor hjälp och myndiga förmaningar om noggrannhet från maken, som stundom överraskar genom att gå väldigt grundligt till väga. Och jovisst hade han rätt i att det blev mycket bättre när vi gjorde det ordentligt än det förmodligen annars skulle ha blivit. Bara sådär stod den där i sin nya skrud efter ett par dagar. Jag tog rentav tillfället i akt att bättra på stoppningen här och där.

Ja, mina projekt är många och av varierande art. Det finns förstås evighetsprojekt också, men dem tänker jag inte orda om nu, för då riskerar den här blogganteckningen att bli just ett sånt.